Lajne piskar KOP 23/2-06/6

miss you babyboy

Ångra sig får man göra så mycket man vill tycker jag. Man blir inte fri som vinden bara för att man påstår att man inte ångrar något av sina katastrofala misstag. Om man inte ångrar att man tagit ett katastrofalt beslut så är det nåt fel. Att älta däremot är en annan femma. Det är inte nyttigt. Bearbeta och älta är inte samma sak.

Väldigt kloka ord!

Ha ha :)

Jag tänker skriva värsta fjantinlägget nu, så de som inte orkar med gnäll och annat trams kan sluta läsa =D. Jag känner att jag måste skriva av mig på en del fronter och jag har velat göra det länge nu. Det finns helt enkelt saker som ligger och trycker i mitt undermedvetna, som jag känner att jag måste släppa ut just här. Problemet är att det är omöjligt för mig att formulera en optimal text som täcker allt jag vill säga, vilket i sin tur ändå bara leder till att jag inte kommer känna mig "bra" efter denna utläggning.

Som ni redan märkt har jag inte varit inne på forumet på väldigt länge. Den främsta anledningen till detta är att jag helt enkelt inte står ut med att hänga här som vanligt, nu när jag är totalt konvalecent och praktiskt taget förlorat möjligheten till att träna. Man kan nästan säga att jag inte har tränat ordentligt och kontinuerligt sen hela året 2006. År 2007 började åt helvete men hade en jävla peak där det gick extremt bra under sommaren. Jag ökade både i styrka och massa under denna period, riktigt ordentligt tom. Men med det goda kommer också det onda. Sommaren 2007 resulterade också i en löjlig jävla fetma/vikt uppgång. Det värsta är ändå mitt psyke som tog enormt mycket stryk av själva mat hetsen. Denna hets ligger fortfarande kvar, men inte på samma sätt som förut. Resterande del av 2007 var också bara skit samt början på 2008. Sedan kommer vi till perioden då denna dagbok påbörjades. När jag går in för en sak så går jag fanemej in för den, vilket Lajne nog kan bekräfta. Jag lydde hans order och gjorde precis som han sa. Jag blev helt enkelt en robot, som tyvärr nästan slutade tänka. Trots detta gick det riktigt bra, enligt mig iaf. Nu kommer jag lite in på forumets hårdkår mentalitet som lever hos vissa här. (Lajne du får inte ta illa upp utan snarare se detta som något jag behöver göra för att sluta älta och ångra denna skitsituation som jag har försatt mig i.) Enligt Lajne så dög inte mycket av det jag åstadkom. Fast jag ökade i de flesta övningarna (utom pressövningar som vanligt) trots mitt sjuka kcal underskott så var det helt enkelt inte tillräckligt bra enligt Lajne. Det satte spöken i huvudet på mig (jag verkar ha lätt för att få dessa när jag verkligen går in för en sak och vill det mer än något annat) och jag ville helt enkelt inte ha rosa kaniner inklistrade i min dagbok igen, så jag fortsatte pressa mina gränser. Varje träningspass blev som en tävling och det slutade med att jag började bli nervös och orolig inför träningspassen. Jag litade på Lajne när han sa att överträning inte var ett faktum och att jag inte kan gå runt och överanalysera och vara rädd för skador. Jag ville så brutalt jävla gärna lyckas... En dag precis när bulken hade börjat så skadade jag min rygg. Hur det gick till har jag skrivit många gånger så jag tänker inte gå in på det nu igen. Fast det var flugvikter tom för mig, eftersom jag har klarat mycket mera under min träningskarriär, så var det helt enkelt för tungt denna gång. Med Lajnes och mina ord svirrandes i min skalle tänkte jag inte mycket annat än: Jag ska klara det. Det gick som det gick. Nu sitter jag här 6-7 månader senare och känner hur det strålar i hela benet, samt hur ryggen och rumpan värker.

Jag har börjat gå hos sjukgymnast 1-2 ggr i veckan, samt varit på en magnetkameraröntgen. De goda nyheterna är att jag inte lider av något svårt diskbråck och inte måste genomgå någon operation. Min framtid är inte säker, men antagligen blir allt bra igen om ca 1-2 år. När jag blir äldre kommer jag med stor sannolikhet att ha lättare för att få problem med ryggen. Det jag måste göra nu är helt enkelt att nöta på hos sjukgymnasten. Jag kan även till mångas förtjusning härmed nämna att jag inte har vägt mig på säkert 2 månader. Jag tänker inte väga mig förens den dagen jag går till ett gym för att återigen börja träna för resultat. Jag bryr mig inte om jag väger 50kg då. Det enda jag vill just nu är att kunna börja träna igen, med denna upplevelse och erfarenhet i bagaget. Man kan säga såhär: Jag har tappat allt. Men jag är inte speciellt bitter längre, som sagt, jag vill bara sätta igång med träningen igen någon gång i framtiden.

Lajne, som sagt, detta är inte för att skylla på dig eller trycka ner dig på något sätt, utan snarare för att jag helt enkelt måste skriva av mig.

Nu när jag är klar med texten så känner jag som sagt att jag har missat massor, men har svårt för att sätta ord på det. Fortsättning följer eventuellt om mina tankar blir lättare att sätta ord på i framtiden.

Ha det bra alla och lycka till med träningen!

//KOP

Hang in there buddy.

Ett tänk som du verkligen måste få in i skallen är att sluta blicka bakåt. Det som har hänt har hänt, och det kan du inte göra någonting åt. Blicka framåt och ta tag i saker som du kan kontrollera, istället för att älta det förflutna.

Jag hade ljugit om jag hade sagt att detta var något som jag inte hade tänkt på, som jag inte fortfarande tänker på. Jag har, sedan detta hände, varit extremt försiktig med att dela ut råd till folk och jag är det fortfarande.

Men man kan säga mycket om vad som hände. Den press som fanns att prestera var nödvändig; hela grejen med en coach är i mina ögon förutom den extra kunskapen just att ge denna extra motivationskick. Om det inte är något som gives, har man förlorat hälften av vad som borde ha vunnits redan innan man började. Så ja, jag satte en jävla massa press på KoP. Att påstå att detta var ett misstag är fel; tvärtom. Det var i sin ordning.
Hela hardcore-mentaliteten är mer värd att ifrågasättas, på sitt sätt. Den har trots allt, på många sätt, kommit att förknippas med ren idioti (många bra exempel existerar, jag postar gärna exempel om det känns nödvändigt). Men problemet är att även detta, i sin grund, är helt fel. Att vara hardcore är att ge precis varenda jävla gram av sig själv till det man håller på med. Det yttrar sig på lika många sätt som det finns personer, men vad som är säkert är att det inte är något man blir, man bara är det från början genom den brinnande passion för vad man gör som inte kan skaffas utan som är där redan från början. Hardcore-mentaliteten är inget annat än en hyllning till denna brinnande passion, och som sådan endast av godo.
KoP's spöken i huvudet däremot; där har vi något som är ett verkligt problem. Men jag var fullt medveten om dessa, och trodde mig enkelt genom praktisk handling kunna övervinna psykiska barriärer. Jag hade till alltför stor del fel; kunskap jag har tillägnat mig efteråt berättar varför på åtminstone ett par punkter medan jag fortfarande letar på min renrakade skalle efter hår att slita i förtvivlan över detta. Men alla dessa hjärnspöken, hur mycket de än drar och sliter i någons själ, kan inte göra mer än att försämra resultaten av träningen pga för lite mat eller annat i den stilen. De kan definitivt inte orsaka ett diskbråck.

Så, vad orsakade då diskbrocket? Än så länge verkar inte ens läkarna veta. Efter att ha varit hos sjukvården fler gånger än jag har kört smolov så vet vi fortfarande inte vad det var som orsakade denna skada. Jag vill så jävla gärna beskylla mig själv för det hela, ta på mig skulden, hitta vad det är SOM JAG GJORDE FEL!!!! för att det skulle bli så här. Men det går inte. För ingen vet, och att anta att jag, över internet, skulle hitta ett fel som stockholms samlade läkarexpertis inte ens lyckas hitta är bara högmod. Och högmod fick jag nog av den dag det här projektet tog slut och jag bestämde mig för att aldrig nånsin ta en ny adept förrän min egen träning fungerar perfekt, förrän jag har all den kunskap man ens kan tänkas behöva och ännu lite till. Förmodligen aldrig, med andra ord.

Så, vad är vi då kvar med? Svaret är: en erfarenhet. Vare sig mer eller mindre. Vi har förvisso en situation som är icke önskvärd, men den är det bara att jobba sig ur. Mitt dåliga samvete till trots så är jag den som klarade mig extremt lindrigt undan i det här fallet; det är KoP som måste kämpa sig igenom ett rehabhelvete och där kan jag bara säga att jag stöder honom närhelst han behöver det. Men hela historien är något som alla måste sluta älta. Såsom det alltid är med historien. För det som har skett är i slutändan det som har gjort oss till vad vi är, och det vi är kan vi förändra. Därför kan vi också förändra historien, genom att blicka framåt och jobba hårt :)

Just nu är jag bara glad att höra att du lever igen, jag har varit väldigt nära att ringa dig och fråga hur det är flera gånger men alltid blivit distraherad.

//Lajne

PS. KoP, ge mig din address så skickar jag en "krya-på-dig"-fruktkorg!

Senast redigerat av Lajne (2008-09-19 21:55)

Jag vet hur det känns. Det är fucked up. Har själv varit skadad i axeln sen sommaren 2007 och börjar inse att jag kanske aldrig kommer kunna träna hårt igen ... Hur trist det än känns. Ett tips är att försöka hitta andra intressen i livet: träning är långt ifrån allt. Det tar ett tag att inse det men när man väl gjort det kommer allt kännas helt okej igen = ) Lycka till.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga.. Självklart känns det väldigt tråkigt för dig med ryggen och det här med att du har varit som en maskin.. Jag förstår att det inte är lätt för dig och jag hoppas du vet hur du ska ta dig ur detta med träningen och det som du beskriver.

Som sagt, man kan inte gråta över spilld mjölk, det som är gjort är gjort och tyvärr går det inte att få det ogjort. Men du har fått en upplevelse och en liten läxa som du sedan hoppas jag får ta lärdom av. Nu ska jag inte sitta här och prata om dåtiden utan nu tycker jag vi blickar framåt (iaf försöka) och ta ett steg i taget. Livet går upp och ner, inte mycket man kan göra åt det men man kan göra det bästa av det iaf. =) Försök göra det bästa av det, och som något skrev: träning är faktiskt inte allt, även om (iaf jag) har svårt att tro =P

Jag hoppas verkligen att du kommer tillbaka och kämpar dig igenom detta! Du har mitt stöd och säkert allas andra stöd med här inne! Hang in there buddy!! Kämpa!!

Keep_On_Pumpin skrev:

Vi syns kanske i lund din jävel ;)

Isf ska jag lära dig böja. Det är jag skyldig dig ;)

Tränar fortfarande på MAK, men tänkte flytta in till lund förr eller senare och då blir det bollhuset där jag tänkte trakassera steve och bringa lite liv i OL'andet där nere, om än inte på tävlingsnivå:)

Det får steve ta hand om, jag har noll koll på var läkarna pluggar. Jag ska däremot utnyttja dig till gratis kroppskompositionsmätningar osv som du ska mygla fram till mig:P

Edit: Jag är bland de yngsta i min klass på juridikum, så känn inget tvång att börja plugga så fort som möjligt btw. Ingen kommer klaga på om du behöver ett par år av sökande för att komma in; väldigt många på min 4,5-åriga utbildning är typ 23-24 år gamla och den äldsta är 29^^

Senast redigerat av Lajne (2008-09-22 20:58)

Lajne skrev:

Tränar fortfarande på MAK, men tänkte flytta in till lund förr eller senare och då blir det bollhuset där jag tänkte trakassera steve och bringa lite liv i OL'andet där nere, om än inte på tävlingsnivå:)

Oh yeah oh yeah