Kalle tränar för Triathlon

Hmm, detkanske kan vara nåt ändå. Jag känner en idrottsmassör, ska kolla med henne. Sen har jag presentkort hos en annan, men hon jag känner är precis så jäkla elak..f'låt..jag menar precis så hårdhänt som du beskriver. Kanske det som behövs. Men jag är lite nervös med massageoch mina knän. Var hos en läkare en gång när jag låg i lumpen, han gjorde nåt trick med knät och jag haltade i veckor efteråt. Och jag som inte ens hade speciellt ont i knät innan han började pilla.

Vad härlig det låter, ny hoj och nya skor och så har du väntat så länge på de där jäkla klossarna. Själv hoppade jag upp på hojen (fortfarande bara på min hybrid) och skulle ta en uppvärmningsrunda innan en lugn testa-knät-jogg. På mig hade jag mina splitternya cykeldojjor, men va fasen, de klickar inte i... kollar unertill och upptäcker att man måste skruva på nåt... är det de där klossarna du snackar om? Köper man de separat!!?? Antiklimax, inte bara fick jag cykla i de gamla osköna skorna utan man påminns igen om vilken liten rookie man är :) Men sen: sol och hav, bönder som lastar betor, nästan vindstilla och så lugn o fin cykling, underbart!

Endag skrev:

Vad härlig det låter, ny hoj och nya skor och så har du väntat så länge på de där jäkla klossarna. Själv hoppade jag upp på hojen (fortfarande bara på min hybrid) och skulle ta en uppvärmningsrunda innan en lugn testa-knät-jogg. På mig hade jag mina splitternya cykeldojjor, men va fasen, de klickar inte i... kollar unertill och upptäcker att man måste skruva på nåt... är det de där klossarna du snackar om? Köper man de separat!!?? Antiklimax, inte bara fick jag cykla i de gamla osköna skorna utan man påminns igen om vilken liten rookie man är :) Men sen: sol och hav, bönder som lastar betor, nästan vindstilla och så lugn o fin cykling, underbart!

Det är inte bara jag som styper i den minsta detaljen. :-)  Liten tuva stjälper ofta stort lass... <fniss>.  Klossarna till vanliga SPD-pedaler brukar följa med pedalerna när man köper dom, fast i ditt fall kanske pedalerna följde med cykeln (som för mig). Ibland följer dom med skorna också, men inte alltid. Kolla i någon sportbutik, det borde finnas att köpas löst. Kanske. Eller gå in på www.cyclecomponents.se.

Vecka 38

Mån: Spinning, 45 min, ganska lagom intensitet.
Tis: Sjuk igen.
Ons: Vila
Tor: Vila
Fre: Vila
Lör: Cykling, landsväg, 40 km, 1:40 min.
Sön: Simning, 3,3 km, 1:30.

Summa: 3 h 55 min. Ja, för att vara en sjukvecka var det ju riktigt bra! :)  Nu börjar benen kännas bra också, efter den omilda massagen i fredags.

Plan för nästa vecka: Måndag, spinning, sen på onsdag återbesök hos massören. Jag tror inte jag springer något mer, Lidingöloppet 30 k på lördag. Får se vad hon säger, kanske ett mycket kort löppass på torsdag, för att väcka benen och få dom att inse vad jag tänker utsätta dom för...

Ironwoman skrev:

Ett litet kort pass på lördag (3-5 km) med stretching efter kan nog vara om benen känns ok efter massagen.

På lördag? På lördag hade jag tänkt mig ett litet lätt pass på 30 feta kilometer. Du menar torsdag hoppas jag?

Endag skrev:

Kalle Löpare skrev:

På lördag? På lördag hade jag tänkt mig ett litet lätt pass på 30 feta kilometer. Du menar torsdag hoppas jag?

30 km backträning :)

30 km backintervaller!

Kalle Löpare skrev:

30 km backintervaller!

Jasså, han börjar redan planera för lite gångpauser hör jag ;)

Och här väntar vi spänt på hur det gått... Hoppas knät höll.

Jag önskar nästan jag gick upp för nån backe igår... Har en sjuk träningsverk i låren.
Bra jobbat! Speciellt genomförd klassiker. Jag började min väg igår... allt kvar*pust*

Grattis till klassikern! Bra att du inte sprang på knät trots att det kändes jobbigt när folk sprang om. Får man fråga vad du hade för tider på de andra grenarna?

Tack för alla gratulationer! Nu två dagar efter har det infunnit sig ett slags lugn. Coolt liksom, Klassikern är ju gjord. Årets stora mål. Jag är väldigt nöjd med att ha gjort "bort" den, även om bara en av delarna var riktigt lyckad, se inlägg som kommer snart.

Ironwoman skrev:

Jag håller med om ditt resonemang. Alltså att först jobba för att bli helt återställd, inte springa mer innan det är bra men köra alternativ träning. Skador är jag inte så bra på, då jag aldrig haft någon allvarlig skada. Sedan långsamt trappa upp träningen. Även om du inte kan börja löpträna innan mars är det ändå fullt möjligt att klara stockholm maran. Dessutom att acceptera att du inte är lika tränad som tidigare och inte kan köra lika hårt (jag har jobbat på det då jag tränade mycket då jag var 14-15 år, sedan tog det lugnt ett tag, efter det orkar man inte som man har orkat, det suger).

Ok, då ska jag försöka göra så. Det som är glädjande är att jag idag inte har några problem alls med att gå i trappor, annars brukar det sitta i ett bra tag om det är illa. Däremot tänker jag börja löpträna kanske redan om ett par veckor, kortare pass. Att börja i mars med marathonträning känns lite för amatörmässigt, jag har gjort det en gång, och höll inte distansen ut. Första gången sprang jag hela vintern genom, och då gick det ganska lätt. Eller "lätt", sista 2,1 km kändes som en mil, men det gick bra.

Bra att du genomförde iaf, det brukar alltid kännas bättre att gå imål på en kass tid än att bryta, speciellt då det gällde klassikern.

Ja, skojar du?

En Svensk Klassiker 2007

Vasaloppet 90 km, 4/3

Tid: 9:48.

Min paradgren, trodde jag skulle glida genom på en bra tid utan ansträngning. Lite väl nonchalant, löptränade ett par ggr i veckan under hösten, höll på att rehabba knät, så passen var aldrig längre än 1 mil. Sen kom ju snön i Örnsköldsvik inte förräns mitten av januari. Det gav mig lite drygt en månad för att få in all träning. På den stora dagen hade jag ett rätt bra startled, nr 8. Tyvärr så hade dom spått minusgrader under natten, så arrangörerna spårade hela banan på natten. Sen blev det inga minusgrader, med resultat att spåren inte frös. Eliten och elitmotionärerna kunde åka på hyfsat bra spår, sen åktes dom sönder alldeles. Jag överdriver inte när jag säger att flertalet av de 15000 startande åkte på bra spår i 2 km - fram till första backen - och sen bara på snömos. Var i stort sett omöjligt, iaf för mig, att åka diagonalt då skidorna bara gled sidledes. Stakade fram till Mångsbodarna på en kanontid, sen var det godnatt. Resterande 65 km fick man fundera ut hur man skulle kunna släpa sig på bästa sätt till Mora. Jag var så trött när jag kom i mål, så jag var inte ens glad. Det här var mitt åttonde ÖS/Vasalopp, det absolut jobbigaste, och en timme långsammare än min dittills sämsta tid. The horror! Man ska inte skylla allt på vädret, jag var för dåligt grundtränad också. Men hade ändå åkt ihop 33 mil på drygt en månad.

Vätternrundan, 300 km, 15-16 juni

Tid: 14:41.

Mitt stora orosmoln inför Klassikern, aldrig cyklat landsväg förut. Tog över Pappas gamla racer, en Crescent, som han cyklat två Vätternrundor på, för drygt 10 år sen. Cykeln var lite sliten men det var en bra cykel, inget fel på den. P.g.a. min skräckblandade nervositet inför loppet, tränade jag så mycket jag hann!! Har hört många skräckhistorier om fasanfullt jobbiga Rundor, huvva! Snön smälte fort i år, vilket var bra.  Redan i slutet av mars kunde man börja cykla, ganska snart efter Vasaloppet alltså. Våren var fin, fast lite kall, det var perfekt att cykla på. Riktigt trevligt var det också att trampa omkring, fast jobbigt i början. Första passet var på 50 km, på Mountainbike p.g.a. kvarvarande grus, skitjobbigt. Jag tänkte, jag kommer inte att fixa 300 km, det går inte. Men, övning ger färdighet, två och en halv månad senare hade jag skrapat ihop 130 mil. Runt påsk var jag tvungen att vila nästan två veckor p.g.a. känningar i vänster knä, alltså inte mitt löparknä som är höger. Men det gick över och kom inte tillbaka.

Själva loppet gick hur bra som helst fram till Jönköping, sedan blev jag trött då jag naturligtvis hade ryckts med i klungorna som den nybörjare jag var/är. Sen började en enveten motvind direkt efter Jönköping, som tröttade ut mig ännu mer tillsammans med uppförsbackarna. Ungefär halvvägs började jag känna av vänster knä igen, fast på utsidan. Det tillsammans med tröttheten gjorde resterande delen av Vätternrundan till det jobbigaste jag gjort någon gång. Åt mat i Hjo, vilade en del, och var tvungen att stanna i Boviken, med 9 mil kvar, och sova (!) i en kvart, jag tänkte hur ska det här gå? Men efter det piggnade jag till, fick vittring på mål, stannade faktiskt ingen mer gång. Kom i mål, knät värkte så jag knappt kunde gå, jag var HEEEELLT slut!!! Men ändå väldigt nöjd med att ha klarat av det. Knäsmärtorna, fick jag veta efteråt, var typiskt för om man hade sadeln för högt. När jag, två månader efteråt, började cykla igen, sänkte jag sadeln liiiite grann, och jag har inte känt av nåt sen dess.

Det låter ju förskräckligt! Icke desto mindre har jag och kompis bestämt oss för att cykla Vättern nästa år. Det blir ju roligare när man är två, och nu har jag ju en ny och fin cykel. Borde jag tacka nej? Jag säger: Hade du gjort det? Går det? Min hjärna funkar inte så.

(vilket marathoninlägg, på tal om långlopp...)

Vansbrosimmet, 8/7

Tid: 1:00:47

Var lite nervös inför det här, hade tränat hyfsat, en del i bassäng under vårvintern, och ganska mycket utomhus efter Vättern. Men ändå, man har ju hört så mycket om hur kallt det är, hur strömt det är mm. Köpte förresten min våtdräkt på LeWa sport i Motala, en triathlonbutik. Helt fantastisk grej! Jag märkte snart att 3 km utomhus inte var så farligt, simmade det minst 3 ggr veckorna innan Vansbro. Väl på plats, fick jag för mig att jag skulle få en bra tid, tog plats nästan längst fram i min startgrupp i vattnet. Ett hysteriskt plaskande tog vid, där inte ens djungelns lag längre gällde! Fick en spark på näsan som gjorde rejält ont, men näsbenet verkade vara helt, så jag fortsatte. Försökte få ett igång ett ganska lugnt tempo, gick rätt bra, målet var att crawla hela vägen. När jag rundade hörnan, där man kommer in i Västerdalälven, blev det kallare, 17 grader, men det var inga problem i våtdräkten. Då började jag öka tempot lite, höll det ända in i mål. Tid: snöpligt nog preciiis över timmen. Fan också, aldrig får man vara riktigt glad. Fast jag var såklart jättenöjd! Trodde aldrig jag skulle komma ner mot timmen. Det slår jag lätt nästa år, om jag ställer upp! :-)

Oj, vilken uppsats. Men nu är det nedskrivet. Lidingöloppet har jag redan skrivit om.