Ätstörningar

Men tydligen är det ju ohälsosamt att bygga muskler, eftersom det kräver att man ökar i vikt och därför också fettvikt. Ökad fettmassa är ohälsosamt... (suck) - jag håller inte med här, men så säger han.

Den enda anledningen till att jag sa så är för att jag undrar om vi är lite insöade här på forumet. Det går lätt att få den känslan när folk gång på gång på gång på gång tycker att man tar träningen för seriöst, blir för stor, går upp i vikt för fort osv. Så jag undrade om vi har tappat perspektiv såsom de på anorexia forumet har tappat perspektiv (fast i en högra grad som du säger). Sen känner jag att det lätt bildas dogmer på forum, som ofta lever vidare. Rekommendationer om saker och ting som ingen verkligen har fattat från grund och botten men ändå ständigt rekommenderas, och de som inte håller sig till det eller talar emot är kokrkade =P. Se detta inte som kritik mot älskade hälso.info <3 du behöver bara kolla på antalet posts så vet du att jag inte lämnar forumet eller kritiserar det, bara lite tankar =).

Alltidxx skrev:

Egentligen borde man skapa en profil på proana och kampanja mot anorexia. Där borde man kunna göra en skillnad om man vill. Tills man blir bannad.

Tror det är lättare att lura i ett golfproffs att golf suger.

Har ett fall som jag är nyfiken på vad ni tycker om/har erfarenhet av.

Jag är en kille på 20 år, 183cm och numera 90kg och jag har tre gånger de senaste halvåret fått avboka läkarmöten som min familj/flickvän försökt boka upp åt mig. Mitt problem är att jag äter otroligt långsamt. Eftersom jag tränar hårt och har ett aktivt arbete så måste jag inta väldigt mycket energi för att nå mina mål (i detta fall viktökning) och detta tar bokstavligen hela dagen.

Jag har en 45 minuters lunchrast som jag VÄLDIGT sällan hinner äta upp mina luncher på och innan jag flytta hemifrån så var det nästan standard att alla tillslut var tvungna att lämna mig ensam vid middagsbordet för det gått så lång tid att de hade annat att göra.
Nu har jag lyckats öka i vikt och det är därför jag avbokat mina läkarmöten men det är nästan till 100% tack va re flytande saker som mjölk och gainers. Gör lätt av med dryga 10kg gainer i månaden. Till och med havregrynsgröten som jag äter på morgonen micrar jag med alldeles för mkt vatten så den blir nästintill flytande.

När jag försöker äta fort så tappar jag aptiten och varje tugga blir en plåga. Folk har kommenterat att jag tuggar min mat väldigt väldigt länge. När jag tänker på hur jag äter så blir det ännu svårare och jag tänker på varje tuggning och att inte per automatik svälja fast föda är för mig hemskt och det känns som jag antingen ska kvävas eller kräkas upp maten.

Samtidigt så tänker jag att eftersom problemet sitter i min skalle så borde jag kunna ta i tu med den själv samtidigt som jag faktiskt ju går upp i vikt och mår faktiskt bra även om mitt ätande dominerar min fritid.
Jag inser också att detta problem i hälsosyn inte går att jämföra med era hemska anorexi-erfarenheter och jag ber om ursäkt om ni tar illa upp över det men jag är bara nyfiken på om någon har erfarenhet av detta och om det verkligen är något som man bör söka hjälp för eller om det finns övningar för en själv att göra.

Fint att ämnet disskuteras,
själv har jag ätit och spytt i sex år nu men det har aldrig känts som att jag har någon ätstörning. Tills nu...
Blev helt förvirrad av det här.

Shanghai skrev:

Det kan vara svårt att identifiera sig som en person med ätstörningar. Man vågar innerst inne inte erkänna det för sig själv.
Min Bullimi började med att jag åt större portioner mat, mer godis och hittade en väg att kunna trycka i sig "skiten" med bättre samvete - genom att spy upp det. Jag tänkte att jag inte behövde oroa mig för att gå upp i vikt om jag gjorde det.

Hur började det för dig?

Hmm, det känns lite konstigt det här för jag tycker själv att jag är värsta hälsokvinnan. Jag tränar bra, röker inte, dricker inte kaffe osv, så läser jag om ätstörningar och känner igen mig. Fast det är ju inget tvångsmässigt ätande så att läget är ju under kontroll.
Men det började väl med att jag slutade röka (1:a gången) för sex år sedan samtidigt som jag blev vegitarian och det resulterade i att jag gick upp 12kg på 2 mån. Mmm, kul!
Jag kunde ju inte sluta äta så då kom jag på att man kan ju spy för att bli av med det. Vilket inte hjälpte alls.
Jag kan fortfarande ta till det ibland om jag får nåt "ätryck" och får i mig något som inte passar.
Det är så sjukt att skriva om det!!! Det är ju ingen som vet det här om mig! Ha!

Men ärligt, så vill jag inte prata om det här heller, men gulligt av dig att fråga

Senast redigerat av madspa (2008-06-13 10:07)

Stickus skrev:

Har ett fall som jag är nyfiken på vad ni tycker om/har erfarenhet av.

Jag är en kille på 20 år, 183cm och numera 90kg och jag har tre gånger de senaste halvåret fått avboka läkarmöten som min familj/flickvän försökt boka upp åt mig. Mitt problem är att jag äter otroligt långsamt. Eftersom jag tränar hårt och har ett aktivt arbete så måste jag inta väldigt mycket energi för att nå mina mål (i detta fall viktökning) och detta tar bokstavligen hela dagen.

Jag har en 45 minuters lunchrast som jag VÄLDIGT sällan hinner äta upp mina luncher på och innan jag flytta hemifrån så var det nästan standard att alla tillslut var tvungna att lämna mig ensam vid middagsbordet för det gått så lång tid att de hade annat att göra.
Nu har jag lyckats öka i vikt och det är därför jag avbokat mina läkarmöten men det är nästan till 100% tack va re flytande saker som mjölk och gainers. Gör lätt av med dryga 10kg gainer i månaden. Till och med havregrynsgröten som jag äter på morgonen micrar jag med alldeles för mkt vatten så den blir nästintill flytande.

När jag försöker äta fort så tappar jag aptiten och varje tugga blir en plåga. Folk har kommenterat att jag tuggar min mat väldigt väldigt länge. När jag tänker på hur jag äter så blir det ännu svårare och jag tänker på varje tuggning och att inte per automatik svälja fast föda är för mig hemskt och det känns som jag antingen ska kvävas eller kräkas upp maten.

Samtidigt så tänker jag att eftersom problemet sitter i min skalle så borde jag kunna ta i tu med den själv samtidigt som jag faktiskt ju går upp i vikt och mår faktiskt bra även om mitt ätande dominerar min fritid.
Jag inser också att detta problem i hälsosyn inte går att jämföra med era hemska anorexi-erfarenheter och jag ber om ursäkt om ni tar illa upp över det men jag är bara nyfiken på om någon har erfarenhet av detta och om det verkligen är något som man bör söka hjälp för eller om det finns övningar för en själv att göra.

Jag ber om ursäkt om jag har missförstått dig, men jag tycker det verkar som att det är din omgivning som har problem.
Att tugga maten ordentligt är sunt, själv tar jag också lång tid på mig vid matbordet. Men då äter jag förmodligen bara hälften mot vad du gör. Jag förstår att du inte hinner äta klart på 45 min.
Du verkar ha hittat en lösning genom att dricka mer energi, det är ju jättebra. Och vikten verkar normal och bra.
Om du ska sammanfatta ditt problem i en mening - hur skulle det låta?

Stickus skrev:

Att jag inte kan äta på den tid eller med den aptit som jag önskar.

Jag förstår att det är ett jobbigt för dig, vad jag förstår så är det en hel del killar (främst) som har samma problem. Det vanligaste rådet brukar vara att försöka göra maten lite mer energität så man inte behöver äta lika stora volymer. Ett par matskedar olja på maten, nötter, energigivande dryck tex mjölk, juice, inte välja de magra alternativen osv kan göra att det blir lite lättare.
Sen får man väl alltid fundera över sina mål och vilken ansträngning det kräver av en - och om det är värt det just nu (i ditt fall viktuppgång och mer tid och kraft som går till att äta). Din vikt ser iaf helt normal ut, så bråttom behöver du inte ha av medicinska skäl!
Det finns nog en del trådar i ämnet redan, där kan du säkert få mer tips. Lycka till!

Tildi skrev:

Tycker ni att bulemi är äckligt, det tycker jag, jag har det själv, hade anorexi förrut, det gick ju att prata om med kopisar, men bulemin...
Jag känner mig så äcklig, men jag behöver hjälp, mamma och pappa vet, men jag behöver få prata med ngn mer...

Jag är sexton år, tjej, väger ca 55kg och är 165cm lång. Jag har haft anorexi och har bulimi, har mkt svårt att avgöra hur mkt jag ska äta... Jag vill gå ner liet i fettvikt, men mest av allt bygga muskler, tror att det skulle kunna hjälpa mig att acceptera kroppen.

Jag har träffat världen underbaraste kille, men jag kan inte berätta för honom, jag är så äcklig!!

Men gumman, jag blir så ledsen när jag läser om din ålder och att du känner såhär! Påminner mig allt för mycket om när jag var runt 18-20... är 24 år gammal nu.

För mig startade det med att jag gick upp ca 4kg (till 59, så egentligen var jag helt normalviktig för mina 170cm), och min mamma + hela min släkt tjatade om hur tjock jag var. Jag har asiatisk härkomst, och som alla vet är typ alla asiater MINI, jättekorta och pinniga (de längsta tjejerna i min släkt är 160cm, min mamma 152 och väger 44kg... t.ex). Jag har alltid haft höfter och byst, så jag var verkligen ändå smal när jag vägde 59...

Men jag som aldrig hade brytt mig om vikt förut (har alltid varit smal), började träna som en tok i typ ett år (spinning, intensivpass, o trappmaskin nästan varje dag), och jag drog successivt ned på maten tills jag nästan inte åt någonting. Detta är ju inte hållbart i längden, så mycket som jag tränade - fick ett sjukt sug efter kolhydrater, och kunde hetsäta vitt bröd, ostbågar osv för att spy upp det sen. Var sjukt nöjd med mig själv för att jag hittat ett sätt att kunna äta kakan och ha den kvar så att säga.

Jag mådde verkligen skit, det var som om jorden gått under om jag inte kunde träna en dag... För att göra en lång historia kort så lyckades jag ta mig ur detta på egen hand, jag gick alltså inte till psykolog eller så (men det rekommenderar jag verkligen att DU gör, att du pratar med någon!), och varje dag var verkligen en kamp. Jag fick sluta helt med träningen, så fort jag tränade en gång så började allt det här om igen. För de flesta innebär träning att man kan "unna sig" saker - för mig är det helt tvärtom - om jag tränar så vill jag äta så nyttigt som möjligt, för annars "förstör" man ju det man åstadkommit genom träningen. Om jag inte alls tränar kan jag leva "normalt" och vara onyttig osv. Låter superkonstigt, jag vet!

Jag tror aldrig jag kommer att bli kvitt TANKARNA på t.ex vad jag äter, för jag kan kalorihalten i typ all sorts mat, men när jag kände mig tillräckligt "frisk" psykiskt började jag träna igen ca 2 år efter min anorexi/bulimi (för 1.5-2 år sen ungefär)... och det har faktiskt funkat, jag ser verkligen till att jag äter nu. Försöker äta så nyttigt som möjligt, men skulle aldrig skippa måltider som jag kunnat göra innan.

Nu t.ex. försöker jag att bli mer slimmad till sommaren och gå ner lite, trots att jag haft lite motgångar på senaste så fortsätter jag att äta, jag äter t.o.m lite MER nu för jag är rädd för att äta för lite... så jag tror jag kommit en bra bit på vägen, och det kommer du också att göra :-)

Angående killar - berätta! Jag har aldrig fått negativ respons av någon kille jag berättat det för. Tvärtom har de varit extremt stöttande - "va?! Det hade jag aldrig kunnat tänka mig om dig... du som är så smal, det skulle vara fint med några extra kg på dig t.om".... och efter det att jag berättatför min nuvarande pojkvän så håller han koll på att jag äter tillräckligt och inte går ner för mycket för snabbt (han är en gym/träningsfanatiker som alla andra killar här på forumet :P)

Så ja... min erfarenhet är att killar är extremt stöttande iallafall, och att de förstår om man verkligen förklarar.

Lycka till tjejen, och PM:a gärna mig om du vill prata!