Endag tränar för en vacker dag

Tryman skrev:

burr, håller mig i simhall ett tag till =)

Ja det är ju inte medelhavsklimat ni har där uppe precis. Annat är det här nere... :)

Där kom väl beviset för att du skulle fixa under 50 på milen med barnvagn.

Endag skrev:

Tryman skrev:

burr, håller mig i simhall ett tag till =)

Ja det är ju inte medelhavsklimat ni har där uppe precis. Annat är det här nere... :)

Beviset på att Sverige är stort =)

Kalle Löpare skrev:

Simma ute??? Ja, det låter onekligen intressant.. Det kanske går här i Ö-vik också, isen har ju smält från havsvikarna och t.o.m. från vissa sjöar, så det är fritt fram för dom som vill. :)

PS: Endag, jag måste bikta mig för Padre Maffetone. Jag har sprungit med jääättehög puls...

Edit: Kan du inte simma ute bara för att? Det vore roligt att se, 7:e maj.

Ja vi har också isfritt ;) Jo jag kanska skulle kasta mig i bara för att. Men det får bli näsa vecka isf.

Hmm, jättehög puls, Maffe kommer bli upprörd. Kanske du tvingas skriva "Jag ska springa långsamt" tusen ggr på svarta tavlan.

Föränding av inställning

Jag kommer försöka lägga om min mentalitet helt när det gäller träning. Som det är nu är träningen ett stressmoment för mig och min sambo och det är inte alls harmoniskt. Jag tycker det är kanonkul att lägga upp ett långsiktigt mål som i år är Kalmar triathlon på sub 12 timmar, men det målet är inte bra för mig. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag tränar för lite för att nå målet och jag pusslar in träning här och där fast jag egentligen inte är sugen. Ska vi hitta på nåt kul i helgen så är min första tanke "ok, men när ska jag hinna cykla då? om jag går upp tidigt kanske jag hinner 2 timmar iallafall" och sen stressar jag upp och cyklar 2 timmar och sen får jag dåligt samvete för att jag inte fick till nåt långpass på cykeln... Och det är stressande för både mig och sambon. All fokus på träningen och det har inte varit kul.

Så jag har funderat på hur jag ska göra. Det är inte timmarna i sig, de kommer jag också minska lite, utan det är mer min fixerade hjärna. Olika tankar har gått från att skippa tävlingar som Kalmar till att sluta föra träningsdagbok. Jag har t o m funderat på att sluta träna, men dte var bara i nån minut. Jag tror nyckeln är min målsättning. Jag är grymt målmedveten när det gäller den typen av mål, så om jag tar bort den kanske jag blir mer harmonisk. Jag tänker iaf försöka. Så nu är det inte sub-12 eller klå IW på upploppet som gäller, utan jag har inget mål. Jag ska stå på startlinjen och inte vara livrädd för distansen, men sen om jag går i mål på 15 timmar eller bryter, det är skitsamma.

edit: Skulle gärna få lite input av er andra som också är träningsfreak.

Senast redigerat av Endag (2008-05-12 08:42)

Tryman skrev:

Svårt dilemma, det gäller ju ha harmoni för att må bra. Jag tror i grunden ger din träning harmoni men att din familj med knodd bör prioriteras mer. Din målmedvetenhet märks i barnvagnslöpning. Umgås mer med familj och sänk ribban för mål i kalmar istället.

Problemet är inte riktigt at jag inte umgås med min son, han är jag ju med dygnet runt nästan, utan att jag har tankarna och fokus på träning. Just barnvagnslöpning är nästan den enda avslappnade träningen jag har... där tar man det lugnt, stannar när lillen vill eller behöver vatten - så som träning ska vara :)

Men helt klart, måste jag sänka ambitionsnivån, speciellt inför Kalmar. Och jag måste bortprioritera min träning så att den inte styr mitt liv. För det gör den i rätt stor utsträckning.

Men just barnvagnlöpningen tänker jag nog fortsätta med :)

Håller med Tryman och tänkte filosofera lite vidare, även om ju frågan var riktad till träninsgfreaks. För det är jag väl inte? Har någon sett mig träna på en söndag? - utom kanske lite simning i viken, men det är ju ett rent nöje.
Nej, det viktigaste är ju ändå livet. IM triathlon, maror är ju en hobby, som vi kan ha för en sommar eller flera. Med den målsättning vi vill.
Jag tror att felet är att du har utgått ifrån ett tidsmål. Det är svårt att veta hur mycket träning som krävs. Speciellt som du inte ens har deltagit i någon form av triathlon ännu så är det helt omöjligt. Det gör att du hela tiden stressas av att du kanske borde ha tränat lite mer för att klara en viss gräns.
Däremot är mål bra att ha, men de kan gälla träninsgmängd / tid man vill sätta på sin hobby. Själv har jag valt att avsätta en viss mängd i snitt per vecka. Jag hoppas att det räcker för att klara mig i mål. Och gör det inte det så har jag i alla fall höjt min konditionsnivå, så att jag redan nu troligen har mitt livs bästa kondition - notera inte snabbast.
När man sedan satt sitt träningsmål tror jag det är bra att föra dagbok. Vi blir lätt fartblinda. Det skrivs om "dåliga" träningsveckor när man kört 9 timmar. Det finns träningsdagböcker här på hälso där man skriver nöjt om 3 km joggingturer.
Minns att jag för länge sedan när jag skulle träna till min premiär läste om skillnaden att träna inför en mara o en IM. När det gäller marathon är det inte träningen utan loppet som ÄR utmaningen och problemet. För IM är det tvärtom. Det ÄR träningen som är utmaningen. Så att man kontinuerligt orkar träna så mycket att man skall våga ställa sig på startlinjen. När man väl är där så känns det som en befrielse. Äntligen nu är träningen över!
Lycka till med balansen mellan livet, träningen och andra hobbies!

Tack för svaren och förslagen. Generellt kan man säga att jag inte sumpar speciellt mycket tid med familjen rent fysiskt, men att mina tankar kretsar för mycet kring träning. Om går på stan och har det trevligt så funderar frugan på om jag hellre hade cyklat och jag på hur jg ska klämma in nästa träningspass. Jag skulle klara mig bra på ett cykelpass på helgen och ett simpass i veckan: resten av träningen kan jag ta när jag är hemma på dagen, jag springer lite med barnvagnen plus nåt trainerpass då och då. Men jag måste sluta vara fixerad vid träningen.


Tryman:

Tänkte mer på att göra saker där "mamma" är med oxå. Jag tror att om du bortpriorieterar träning/tävlingsmål till förmån för familjeaktiviteter kommer du uppskatta de träningarna på ett annat sätt när du kommer ut och vara nöjd över att träna. Det ger en positiv känsla när träning/tävlingen kommer när man gör det för att det är kul istället för att ha en massa krav på sig. Det var lite så jag fick tillbaka min idrottsliga lust, att köra i den skala som man kunde utan mål.

Det tror jag du har rätt i. Speciellt att köra utan mål. Eller med mer flummiga mål och sen bortprioritera träningen när det dyker upp annat utan att lipa över det.


steph:

Håller med Tryman och tänkte filosofera lite vidare, även om ju frågan var riktad till träninsgfreaks. För det är jag väl inte? Har någon sett mig träna på en söndag? - utom kanske lite simning i viken, men det är ju ett rent nöje.
Nej, det viktigaste är ju ändå livet. IM triathlon, maror är ju en hobby, som vi kan ha för en sommar eller flera. Med den målsättning vi vill.
Jag tror att felet är att du har utgått ifrån ett tidsmål. Det är svårt att veta hur mycket träning som krävs. Speciellt som du inte ens har deltagit i någon form av triathlon ännu så är det helt omöjligt. Det gör att du hela tiden stressas av att du kanske borde ha tränat lite mer för att klara en viss gräns.
Däremot är mål bra att ha, men de kan gälla träninsgmängd / tid man vill sätta på sin hobby. Själv har jag valt att avsätta en viss mängd i snitt per vecka. Jag hoppas att det räcker för att klara mig i mål. Och gör det inte det så har jag i alla fall höjt min konditionsnivå, så att jag redan nu troligen har mitt livs bästa kondition - notera inte snabbast.
När man sedan satt sitt träningsmål tror jag det är bra att föra dagbok. Vi blir lätt fartblinda. Det skrivs om "dåliga" träningsveckor när man kört 9 timmar. Det finns träningsdagböcker här på hälso där man skriver nöjt om 3 km joggingturer.
Minns att jag för länge sedan när jag skulle träna till min premiär läste om skillnaden att träna inför en mara o en IM. När det gäller marathon är det inte träningen utan loppet som ÄR utmaningen och problemet. För IM är det tvärtom. Det ÄR träningen som är utmaningen. Så att man kontinuerligt orkar träna så mycket att man skall våga ställa sig på startlinjen. När man väl är där så känns det som en befrielse. Äntligen nu är träningen över!
Lycka till med balansen mellan livet, träningen och andra hobbies!

Ursäkta, steph du simmade felra timmar häromveckan, så jo, du är ett träningsfreak :)
Jag är nog stressad över att det krävs så mycket träning inför en IM. Jag borde kanske med facit i hand anmält mig til en halv-IM istället. Men jag ska verkligen skita i tidsmål även om jag på tävlingsdagen kommer göra allt för att prestera optimalt. MEn jag kommer inte lägga upp hela livet på att jag ska prestera bra 2 augusti.

Håller med dig om det där med den synen på träningsdagböcker. Det är bra att skriva ner hur man tränar, men det blir lätt en minut-jakt. Jag fudnerar på att osynliggöra min veckodos i mitt träningsprogram, så att jag inte kan se den just nu, men så att jag senare kan gå tillbaka om jag vill. Detta för att slippa stressen av att man "borde" tränat mer. Sen blir man nog lätt fartblin i en sport som triathlon. Jag tränar ju rätt udda tider med klubben och stöter då på de mest extrema. De jag kört morgonsimning med i vintras så är en svensk mästare i Kalmar, en siktar på sub 10 och gjorde häromdan milen på 34-35 nåt och en annan är med i ungdomslandslaget. De är elitidrottare som viger sitt liv åt en gren som kräver oerhört mycket träning för att nå högt. Men deras extrema träning gör att ens egen nästan känns futtig, fast den är rätt rejäl jämfört med kollegor och kompisar som går på Friskis o Svettis två pass i veckan.



IW:

Jag är inte direkt rätt person att kommentera då jag inte har provat på det. Men flera hamnar i liknande svackor ibland, när det har varit för mycket fokuserade ett tag. Efter Kalmar har jag därför satt målsättningen att inte träna på en vecka varje år (utan att lyckats).

Pappa är lite i din situation, jag är på honom om div tävlingar (kalmar, hallsta, säter, dalacup), lillasyster vill cykla någon tävling och pappa tycker att hon ska få det då han alltid ställt upp för mig, ska lillasyster cykla så ska pappa serva cyklar och sedan dra henne runt. Mamma är på honom att renovera huset så det blir i säljbart skick nu när alla barn flyttat. Mormor vill ha besök och hjälp med gräsklippning osv. Så får pappa dåligt samvete för att farmor blir utan besök. Då får pappa ha målsättningar med träning och tävling därefter, lika som du. Han säger att så länge han tar sig imål spelar inte tiden någon roll (bortsett om den kan stressa mig, för att jag blir så kul då).

Mitt förslag är att välj en helgdag/vecka för vila och spedera den med familjen. Då har du en helgdag för lite längre cykelpass.

JAg kan förstå din mammas situation. Och din pappas. Antar at han har tankarna på träning ganska ofta. Jag har funderat på att göra som du skriver, ha ett träningspass ena helgdagen o sen fritt andra, men problemet är djupare än så. Jag måste släppa träningen ur huvudet och jag måste nedprioritera den. Samtidigt som jag tänker behålla den som nåt viktigt för mig. Det blir en svår balansgång. Hur gör din pappa? Har han gjort nåt konkret för att det ska funka bättre?

Ojdå, glömde visst mitt simpass! Men kanske ett problem just är att du sett andra helt extrema idrottare. Själv tycker jag det är oerhört inspirerande att läsa lite på internet nu om andra "vanliga" människors träning. Du vet förra gången hade jag inte hört talas om någon som ens tränade till IM när jag stod på startlinjen. 
Visst tittade jag lite på Holméns blogg inför VM ifjol och konstarterade bara att han tränade varje dag lika mycket som jag tränade per vecka. Och folk tyckte jag tränade massor. Nu brukar jag själv säga att det ju finns de som promenerar en timme varje dag, och det anser folk normalt inte att är mycket. Men om man springer en timme per dag då är det plötsligt "för mycket".
Men ditt schema som du säger ser ju bra ut och kan förenklas ytterligare. Springer du med barnvagn så bör det ju rimligen ge mer än att springa ensam! Som du skriver trainer nångång, när det passar. Ett cykelpass - när det passar familjen. Ett simpass varanna vecka är tillräckligt. Med din bas för att klara av det.
När man klarat en mara är det många som undrar vilken tid man hade. Det är få som bryr sig om tiden om man ens vågat ställa sig på starlinjen på IM.

steph skrev:

Ojdå, glömde visst mitt simpass! Men kanske ett problem just är att du sett andra helt extrema idrottare. Själv tycker jag det är oerhört inspirerande att läsa lite på internet nu om andra "vanliga" människors träning. Du vet förra gången hade jag inte hört talas om någon som ens tränade till IM när jag stod på startlinjen. 
Visst tittade jag lite på Holméns blogg inför VM ifjol och konstarterade bara att han tränade varje dag lika mycket som jag tränade per vecka. Och folk tyckte jag tränade massor. Nu brukar jag själv säga att det ju finns de som promenerar en timme varje dag, och det anser folk normalt inte att är mycket. Men om man springer en timme per dag då är det plötsligt "för mycket".
Men ditt schema som du säger ser ju bra ut och kan förenklas ytterligare. Springer du med barnvagn så bör det ju rimligen ge mer än att springa ensam! Som du skriver trainer nångång, när det passar. Ett cykelpass - när det passar familjen. Ett simpass varanna vecka är tillräckligt. Med din bas för att klara av det.
När man klarat en mara är det många som undrar vilken tid man hade. Det är få som bryr sig om tiden om man ens vågat ställa sig på starlinjen på IM.

Ja jag ska banta ner träningen lite, men det främst min fokus som måste bort. JAg ska inte fokusera så mycket på träningen och jag ska inte ha några målsättningar som jagar mig och stressar mig och som gör att jag prioriterar dumt.

Endag, jobbigt när man slits mellan olika delar av livet på det viset. Men jag tror att du själv har lösningen, som du skrev i första inlägget (låångt där uppe). Det märks verkligen att du är otroligt målmedveten, så att sänka ambitionsnivån från det som är "möjligt" kan vara drygt. Men alternativet låter värre för mig, att du stressar sönder dig och tappar glädjen.

Tänk såhär då: Du har ju byggt en riktigt bra grund under hela förra året och början av det här. Så med mer avslappnad träning, kanske lite snabbare ibland om kroppen tål det, så får du bygga vidare på det du redan har. Det borde ändå ge dig goda chanser att få till ett hyfsat lopp i Kalmar. Nu är inte jag rätt person att bedöma det, men jag tror inte du tappar så mycket om du underhåller hela tiden. Vad tror du, IW?

Kalle Löpare skrev:

Endag, jobbigt när man slits mellan olika delar av livet på det viset. Men jag tror att du själv har lösningen, som du skrev i första inlägget (låångt där uppe). Det märks verkligen att du är otroligt målmedveten, så att sänka ambitionsnivån från det som är "möjligt" kan vara drygt. Men alternativet låter värre för mig, att du stressar sönder dig och tappar glädjen.

Tänk såhär då: Du har ju byggt en riktigt bra grund under hela förra året och början av det här. Så med mer avslappnad träning, kanske lite snabbare ibland om kroppen tål det, så får du bygga vidare på det du redan har. Det borde ändå ge dig goda chanser att få till ett hyfsat lopp i Kalmar. Nu är inte jag rätt person att bedöma det, men jag tror inte du tappar så mycket om du underhåller hela tiden. Vad tror du, IW?

Jo jag måste sänka min ambitionsnivå. Det handlar inte bara om mig själv heller, utan om min familj. Att sänka ambitionsnivån behöver inte betyda att jag tränar jättemycket mindre, bara att jag inte tänker så mycket på det och inte låter det styra mitt liv. Jag kommer inte träna hårdare, min kropp klarar inte det just nu. Till nästa år kommer jag verkligen köra en lång lågpulsperiod och kanske gå på Friskis-gympa eller nåt för att få upp allmänstyrka och rörlighet.

Om jag bedömer mina chanser: Simningen, skitsamma, bara jag kommer runt. Jag simmade 1500 i bassäng på 29 i december och så mycket sämre är jag nog inte nu. Cyklingen, jag har inte cyklat så mycekt långt på sista tiden , men har ca 210 mil i år, dvs en bra grund för att ta mig runt. Jag har hyfsat mycket trainer vilket ger ett bra driv. Löpningen, har ingen distans i kroppen, springer som längst 12 km men jag ökar så sakta. Så om det fortsätter strula där, vilket det gör, så kommer det nog gå åt helvete, men det är skitsama, jag får väl gå sista 30 km :)