ingen aptit men mkt träning??

När man tränar hårdare än man egentligen orkar, dvs lite lätt övertränad är det vanligt att man tappar matlusten. Drar du ned på träningen återkommer matlusten ganska snabbt. Man brukar tydligt se det efter långlopp där det bjuds på mat och alla har jobbigt att få i sig lite mat. Desto lägre blodsocker man får, dvs desto mer man tagit ut sig, desto svårare blir det att äta. Det man behöver göra är alltså att vila och äta saker som höjer blodsockret, så man kan äta mer, då kommer spiralen gå uppåt istället för nedåt. Fast nu fanns det även fler anledningar för dig.

Hur länge det fungerar är svårt att säga.  När du får för lite energi kommer tempot att successivt sjunka och sjunka och sjunka. Man blir trött, grinig och matt i kroppen. En självbevarensedrift som gör att man kan hålla sig på benen längre tid. Därför kan det fungera med en grov gissning någon till ett par veckor. Du verkar äta mindre än "normalt" vid överträning, där man kan klara ett par veckor, men med kraftig minskning av tempot och intensiteten vid träning. Tex kanske du om någon vecka inte förmår att springa mer, utan bara jogga och om ytterligare en vecka orkar du bara gå. Att svimma under träning är ovanligt, då är risken större i duschen efteråt. Skaderisken blir självklart stor. Återhämtningen innan man kan börja träna ordentligt blir också större.

Träningslägret kommer du troligen att klara, men testet om en vecka kommer inte gå bra. Du kommer inte att ha tillräckligt med energi i kroppen för att orka trycka på.

Om du känner för att chansa lite, kan du ju alltid prova att försöka att inte käka nåt imorgon. Drick vatten, ingenting annat. Att tvinga sig själv till att äta mycket mindre än man vill brukar vara ett bra sätt att se till så att man längtar efter mat på. Men det finns ju alltid en viss risk att problemet sitter för djupt och du helt enkelt inte kan äta trots en dag av total fasta, och då har du ju bara förvärrat problematiken. En chansning, som sagt.

Annars hade jag satsat mina pengar på flytande föda. Mjölk, juice, smoothies, havredrycker om du kan osv. Drick det istället för vatten, 3 liter fetmjölk om dagen är 1800kcal och en ganska bra början, även om enbart flytande föda förmodligen lär göra din mage lite upprörd om du håller på för länge:/

Edit: Nu såg jag inte Ironwomans post när jag skrev, men biten om minskad aptit som symptom på överträning är också mycket viktig. Pinsamt att jag glömmer bort något sådant också, min träning har uppenbarligen varit för lätt det senaste halvåret:/

Senast redigerat av Lajne (2008-05-06 10:35)

Övertränad och lättare nedstämdhet.
Trappa ner tempot!
Vi människor kan inte alltid vara glada och köra på 100% överallt och hela tiden.
Ta det lite chill :-)

Senast redigerat av cali (2008-05-06 10:42)

tack för tips Ironwoman om vad jag ska äta.

Cali: lättare nedstämndhet är bara förnamnet :(

menar du att jag ska berätta allt här??

Nej det behöver du inte göra, men det brukar kännas bättre att få prata av sig lite. Det behöver inte vara en nära vän eller släkting, det kan vara vem som helst som vill lyssna - bara man vågar räcka ut en hand så brukar det ofta finnas folk som vill lyssna.

jaha men vad ska jag säga..?

Jag har haft det jä-vligt tufft i skolan mede mkt mobbing ända sedan mellanstadiet. Det var någon tjej i min klass i som spred ett rykte om mig medan jag var borta på träningsläger. Så från att det jag kom hem och att alla gillade mig - från mkt omtyckt till hatad av hela skolan. Jag fick aldrig reda på ryktet..

Högstadiet blev jag slagen, helt utfryst. Förutom på gymnastiken där alla ville vara med mig och prata med mig för jag var bra på idrotten. sen sket dom i mig totalt.
Så jag bytte till en distansskola och allt blev bättre: Jag trodde jaghade gått vidare men jag kände att min självkänsla var väldigt låg samt självförtroende. Jag pratade med  min tränare hon hjälpte mig extremt mkt och sa att jag ska försöka att gå vidare. Så jag låtsades inte om att det hade hänt och jag fokuserade mer på min idrott.

I 2 års tid har jag mått ganska bra , jag haft stöd från min tränare och från en annan som har varit  i liknande situation.

Men för ett tag sedan så började jag må lite sämre igen, idrotten gick inte riktigt som den skulle pga av en skada. Jag började halka efter i skolan ( läser distans gymnasium nu) jag kände mig inte omtyckt av någon hur mkt än min tränare säger att jag är en väldigt bra och vädligt ödmjuk person. Jag försökte att tro på henne men jag hade svårt innerst inne.

Jag har aldrig riktigt förstått hur illa perioden i skolan har varit och vad den har gjort med mig. Jag höll allt inom mig och pratade inte med mina föräldrar utan bara men min tränare. Jag hade inte många kompisar heller.

I somras så dog en som jag älskade och det tog mig mkt hård. Min farmor dog för ett tag sedan också. Jag blev knivskuren också. Allt detta hände inom loppet av ett år!

För ca 1 vecka sedan så shände det värsta. Jag berättade att jag var ihop med en och jag var jättekär och allt för några , min tränare bland annat. Hon blev förstås jätteglad och tyckte jag var värd det: Tyvärr ljög jag och jag mådde så fruktansvårt dåligt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Jag ångrade i samma sekund som jag skickade iväg sms:et t flera personer.

Tävlingen i helgen gick helt åt helsike. Jag kunde inte konsentrera mig. Så jag berättade via sms att jag ljög. Min tränare förstod inget ting alls och jag ville reda ut allt detta. jag sa att jag vill prata om mina problem med en psykolog. Hon säger att hon i fortsättningen bara vill prata min idrott med mig inget annat!! jag har inte ens fått en chans att förklara allt detta.
Den andra en som spelar i vårt damlag vill inte ha kontakt med mig och säger att allt jag säger är lögn. Dom berättade det givetvis för en annan som jag har haft mkt kontakt med mig och hon stänger ute mig helt.

Den enda som jag kan prata med är en annan tränare där som förstår att jag har haft det vädligt tufft och att han inte tror att jag är en psykopat utan att någonstans har bägaren runnit över som han uttryckte det. Han förstår inte heller vaför inte min tränare vill prata med mig om detta. dDå hon har varit som en andra mamma för mig. Vi har haft jättebra kontakt och hon kan mig utan och innan. Han stötar mig t 100 % och tyävrr har jag ljugit för honom med men han förstår mina problem och han säger att han finns för mig

Jag förstår att det jag har gjort är hemskt och att jag ska prata med en psykolog.. jag vill reda ut detta som har hänt och försöka göra det bästa av allt detta! Men ingen i klubben (dom som vet) pratar med mig . jag har heller inte träffar min tränare ensam utan bara sett henne på långt håll. Men hon sa inte hej eller lik.

Mina föräldrar kan jag inte prata med och har aldrig någonsin gjort det heller . Vi har ingen bra kontakt överhuvudtaget. Så jag vill inte säga något t dom nu för det är lite redan "för  sent" även om inget är försent men jag orkar inte ta upp det med dom. Jag ska ringa ett nr som min tränare gav mg för några månader sedan och hon tyckte jag prata med en psykolog ommina föräldrar..

Det är lite kort om mina historia. Det här gör att jag inte sover inte äter. Allt jag har tyckt om har jag förlorat!

Det är bara mänskligt att ljuga för att försköna verkligheten ibland, för att göra den mer uthärdlig. Det du ljög om skadade ju ingen, utan det var lögner för att få dig att framstå som älskvärd, eller hur? iaf som jag har uppfattat det. Nu i efterhand verkar du ha insett att du inte behövde ljuga eftersom du redan var omtyckt.

Det verkar som att du har många krav på dig, och du är väldigt självkritisk och hård mot dig själv. Det är många i din ålder (om du är sjutton alltså) som har de här problemen. Jag minns själv att många tjejer mådde väldigt dåligt när jag gick på gymnasiet. Killar också, men inte i lika hög utsträckning.

Jag har inga tips eller råd, men jag är en av många här som är goda lyssnare... och du är ju så gott som anonym, så det är nog ingen fara att prata ut om du känner att du behöver det (och moderatorerna inte misstycker).

Jag tror att allting mynnar ut i att du känner inte att du räcker till. Du vill få alla personer runtomkring dig nöjda, därför tog du till lögnen om att du var ihop med någon för att du trodde att det skulle göra din omgivning nöjda.
Din tränare har hela tiden gjort rätt som försökt peppa och muntra upp dig, för att försöka få dig att förstå att det är helt OK att vara precis som du är - och det är det du måste försöka jobba på.

Jag tror (igen) att om du förklarar allt det här, om hur du mår och känner, så kommer de som vänt ryggen till dig att förhoppningsvis få en bättre förståelse om dig och dina problem. Kanske kan ni då återförenas, kanske kan ni inte - men en förklaring kommer du inte förlora på iaf, då har du gjort allt du har kunnat och kan då gå vidare efter det. Skriv ett brev, ett mail eller ta det face-to-face med dem som du tycker är viktiga för dig. Om de fortfarande inte vill förstå, så finns det tyvärr inte så mycket du kan göra åt det - men då var de fan inga vänner att ha i första början heller.

Det kan vara svårt för människor, inte minst vuxna, att veta hur man ska reagera och vad man ska säga när någon berättar om sina problem. Många känner att de måste "lösa" problemet och kan de inte göra det så känner de sig otillräckliga, blir förvirrade och vänder ryggen till. Jag tror det är så för din kvinnliga tränare.

Senast redigerat av T-Rex (2008-05-06 19:58)

T-Rex : nja, jag vet inte. Jag har berättat så mkt för henne. Andra problem som verkligen HAR varit problem. Hon har sagt att hon är vidsynt och lyssnar alltid och alltid finns för mig.. Jag skulle vilja att hon föstod och lyssnade på det som jag berättat här och för den andra tränaren. Han förstod och han tyckte inte jag har psykiska problem, han sa att vi ska avvakta lite och sedan när jag är själv med henne på banan så får vi se efter träningen hur det blir. Men hon vände ryggen till mig när jag skulle spela med de andra.

De två spelarna i damlaget vet och den ena har jag också ljugit för. Den andra däremot har jag inte berättat lögnen för och jag har aldrig ljugit för henne eller någon annan , kanske vitlögn för att skydda någon osv men inget sådant här. Den andra spelaren pratar inte alls med mig och jag frågade vad jag hade gjort (innan jag visste att hon visste) och hon sa att det får jag försöka föstå själv. Jag måste säga att jag kanske förtjänar detta men att säga det till någon som de har trott jag ljugit för fast jag inte har gjort tycker jag inte är snällt. Utan jag hoppades att min tränare iaf skule prata med mig och detta ordenligt.

Den där Janne verkar vara en hygglig prick. Vore jag dig, så skulle jag fimpa den andra coachen och enbart hålla mig till honom. Om hon inte förstår hur viktigt det är att må bra rent generellt för att prestera bra, så är hon ingen bra tränare tycker jag. En bra tränare ska besitta så mycket mer än endast sportslig kompetens.
Är hon ung? Hon agerar extemt omoget nämligen.

Om ni inte kan lösa situationen, rättare sagt; om inte hon är villig att lösa situationen så säger det sig självt att det här inte är hållbart i längden. Man kan inte ha en sådan här relation till sin tränare.

Men det egentliga problemet är ju något helt annat, som jag antydde i min förra post. Det är det du i första hand måste få ordning på. Psykolog kan vara en utväg, Janne kan vara en annan. Du kan också gå till sjuksyster på skolan och prata med henne. Hon har tystnadsplikt och kan hjälpa dig att få kontakt med rätt människor om så behövs, eller endast vara där för att lyssna - det är skönt att få prata med någon (som du nu säkert märker).