sunt eller osunt?

Alltidxx · 2008-03-12 12:50

Stämningen var allvarlig och fokuserad i konferensrummet. Ljuset strilade genom gardinerna på det långa ekbordet där delegaterna satt. Det var en ganska mångfacetterad fråga som berörde många som Lisi hade presenterat. Ett dovt mummel låg i rummet från betänkandet.

Plötsligt smäller dörrarna upp och alla hoppar skrämt till och vänder sig om. En andfådd Zyrymin utbrister "jag tror jag har det nu, jag ska nog köra bröst och biceps på måndagar!" :D

Nipkiss · 2008-03-12 12:51

hahahaahaa made my day!

zartok · 2008-03-12 13:13

all hail Zyrymin and his glorious new regim! (trainingregim that is)

köra rygg och biceps samma dag skulle jag nog rekomendera, kommer dom dagen efter varandra någon gång så blir det mindre lyckat. ungefär som att axlar och bröst vill vara en bit ifrån varandra om man kör dom på olika dagar, vilket många gör.

Lisi · 2008-04-19 15:24

När jag skapade den här tråden och fick så många schysta svar bestämde jag mej för att skriva igen ungefär nu och meddela alla hur toppenbra det hade gått... Just det ja... för det lät ju så jäkla enkelt -skulle ju kunna fortsätta träna som vanligt och bara äta lite mer -då skulle jag först gå upp ett par kilon och sen stanna av, lätt som en plätt. NOT!! Att det ska va så himla svårt!! Det går ju inge bra. Alltså visst -det går ju bra att äta lite mer nåt mål eller ngn dag men sen... det känns ju liksom stor skillnad när man gått upp två kilo och så tänker jag "var ska det här sluta?" "jag har ju bestämt mej för att gå upp några kilon och sen ligga på balans men nu blev det inte bra...nu gick det lite för fort... jag går ner igen och så tränar jag annorlunda -försöker bygga för att ta tillvara på energiöverskottet..." "då känns det nog bättre".

Men vem försöker jag lura? -jag kan inte träna annorlunda -försöker ju alltid bygga! (eller iaf bibehålla, svårt att bygga utan överskott)

Har även försökt att INTE sträva efter att gå upp utan bara ligga på energibalans redan nu men... det är helt dösvårt att bara öka lite lite i intag -så fort jag ruckar på det blir det liksom lite mer än bara "lite lite" som jag ökar i intag -och då går jag ju upp iaf och så börjar allt om.

Det här var mkt svårare än jag trodde alltså. Är inga som helst problem att ligga precis precis på mitt vanliga intag -men att öka det lite... vet inte hur jag ska göra för att klara det. Kanske fortsätter som vanligt ändå -då mår jag ju bra och har iaf jämfört med nu -bäst balans.

Babel · 2008-04-19 16:10

Frågan är om du vill ha ett terapuetiskt eller ett ärligt svar Lisi?

Jag ska vara svara helt ärligt att det du beskriver för oss är själva definitionen av en ätstörning. Du uppslukas av hur och vad du äter. Du känner att du måste kompensera för ett litet överskott med hjälp av träning och mår både psykiskt och fysiskt dåligt när du kopplar din självbild till din kroppsvikt. Det är ett beteende som är mycket svårt att bryta, dock inte omöjligt. Ofta kräver det både en vilja att vara och känna annorlunda samt att man jobbar på både sin psykiska och fysiska självbild. Om DU vill förändra hur du känner och tänker kring din kropp har jag några tips:

1. Väg dig inte alls på minst 2 månader, ge bort eller lägg vågen i källaren.
2. Undvik att bedömma eller kolla dig i spegeln, varje gång du vill göra detta så ersätt det med ett annat beteende såsom att vissla tex.
3. Du är den människa du är pga dina egenskaper, inte ditt utseende eller kroppsform. Fråga dina vänner eller dina föräldrar/syskon varför de gillar dig, fråga dig själv varför du gillar dina kompisar.
4. Gå in i en träningslokal med inställningen att ha kul, inte att "bränna energi" eller att du "måste". Varje gång du känner att du bara "måste" träna pga ja.. kladdkakan från igår eller för att du är sååå lat, gå då inte dit och träna utan läs en bok eller lyssna på musik istället.
5. Försök inte äta "mer" utan ät dig mätt, varje måltid. I början kommer detta troligen ge olustkänslor hos dig, ofta tycker man att man formligen trycker i sig sig mat och att magen sväller. Verkligen försök att motarbeta dessa olusttankar med positiv psykologi.
6. Erkännn för dig själv att du har ett problem med mat och bestämm dig för att lösa det.

Om någon av dessa punkter känns helt bisarrt eller omöjligt att genomföra är även det ett diagnoskriterie för en ätstörning.
Om du följer råden och fortfarande känner likadant även efter du försökt bryta dina vanor och mönster, sök då hjälp.

// Babel

Lisi · 2008-04-19 17:59

Tack Babel. Kan säga att punkt 1,2,4,5 och 6 känns just "bisarr eller omöjlig att genomföra"... men tack -verkligen. Handfasta och konkreta råd, och jag ser den funktion de skulle fylla. Det är bara det att dom alltså känns "bisarra och omöjliga att genomföra"... fan fan fan fan. Vet inte hur jag ska göra. Måste försöka komma fram till det -till om alla ovanstående punkter verkligen är så omöjliga att genomföra t ex.

Cybercowboy · 2008-04-19 18:33

Varför söker du inte hjälp för det? Om du bryter benet, försöker du då lappa ihop det själv?

Kom igen nu, det här är precis som med alkoholism (punkt 6). Det är inte förän du själv inser och vågar erkänna att du har problem som du kan göra något åt det. Annars kommer du fortsätta i ett livslångt självbedrägeri och bli delvis schizofren av alla lögner (ja det är faktiskt sant).

Du måste våga söka hjälp, annars kommer du inte fixa det här. Det gör man i 99% av fallen inte, och det är absolut inget att skämmas över - precis som man inte behöver skämmas när man måste gipsa ihop ett brutet ben.

Babel · 2008-04-19 19:34

Jag håller med cybercowboy, i sverige har vi en mentalitet att aldrig någonsin söka hjälp. Men ett beteendeproblem eller en medicinsk åkomma är inget att skämmas över. Vi kommer alla drabbas av dem i livet någon gång. Att aktivt söka hjälp eller synpunkter på detta forum är garanterat ett stort steg för dig i rätt riktning. Det är dags att ta nästa steg.

Senast redigerat av Babel (2008-04-19 20:47)

Lisi · 2008-04-20 11:41

Tack. Uppskattar era svar -alltså jag gillar dom inte :) men jag uppskattar dem..! Får jag fråga en sak till bara? (Sen ska jag försöka klara mej själv!) Ni tränar ju också mycket -ni vill väl inte heller gå upp i vikt? Är inte ert mål också att ha mycket muskelmassa, låg fettprocent och riktigt bra kondition? Hur resonerar ni? Skiljer jag mej verkligen från er? Har jag problem som inte ni har?

Cybercowboy · 2008-04-20 12:21

Nice try hon'. Skillnaden mellan oss och dig, är att vi har kontrollen över vår kropp, knopp, träning och kost. I ditt fall så är det kontrollen som har dig.

Det finns ganska många tjejer (och även killar) på den här brädan som varit i liknande situation som du, och de allra flesta har förr eller senare insett att hur mycket de än försöker så kan de inte reda ut såna här tunga problem på egen hand. Så du kan få ett ganska stort stöd härifrån, men det är ändå du och bara du som i slutändan kan ta steget och reda ut problemet.

Babel · 2008-04-20 12:27

Det finns en gräns Lisi när man kopplar samman ens självbild, dvs den JAG är innerst inne med fysiska attributer såsom vältränad eller smal. När JAGet och kroppsforum eller livsstil blir ett. Hur vet man då när denna gräns har passerats? Jo, när jag får negativa tankar så fort jag ställer mig på vågen och den visar +, eller när jag ser mig själv i spegeln och ser brister överallt. "Hade jag bara ätit lite mindre senaste veckan så... hade jag tränat lite hårdare så..." eller när kroppen tillslut säger ifrån som vid amenorré. Det hela blir tillslut ett kontrollbehov där man gör allt man kan för att utöva kontroll över sin kropp och sitt utseende. Det är den förlusten av kontroll man är så rädd att tappa och det är troligen därför du inte gillar det vi säger. Ofta tycker man att alla som inte är som en själv är lata eller dumma, ser man någon som är fet tänker man ofta att "det är just därför jag tränar, annars blir jag som honom, fet och ful!" utan att veta att den feta och fula killen kanske är världens lyckligaste man. Nöjd med sig själv och sitt liv.

När det gäller tränings- och kroppsfixering, som vi ändå har lite av allihoppa på detta forum, kan vissa ha en sund inställning till det oavsett hur mycket de tränar medans andra måste jobba aktivt för att inte falla ner i fallgropar och få en ätstörning såsom manorexi, ortorexi eller omvänt: megarexi och adoniskomplex. Jag själv är väl medveten om att jag har sådana tendenser så jag tillåter mig inte att falla dit. Andra behöver inte tänka på det alls. Jag är avundsjuk på dessa människor som kan träna och äta "rätt" utan att någonsin få ett behov av fixerad självkontroll, men samtidigt är jag glad över att jag vet vad gränserna för mig själv går och hur jag hanterar och behandlar dem.

Det enda tips jag kan ge dig är att undvika och byta ut beteenden som gör att du kontrollerar dig själv, de leder uteslutande till negativa tankar och en försämrad självbild. Det kommer aldrig göra dig lycklig. I bästa fall är du nu bara i startgroparna och kan själv ta det första steget i rätt riktning. I värsta fall har du en diagnostiserad sjukdom och du MÅSTE söka hjälp. Oavsett vad det är, det du berättar låter inte sunt.

Med Vänliga Hälsningar
Babel

Lisi · 2008-04-20 17:04

Tusen tusen tusen tack! Tack. Har läst era svar flera gånger. Vad klokt och klartänkt... Att det ska va så svårt att tänka klart på egen hand ibland..! Värdesätter verkligen att ni engagerade er. Mvh Lisa

Cybercowboy · 2008-04-20 17:10

Så, vad är nu planen Lisi(a)?

Lisi · 2008-04-20 18:48

shit. Vad bra -och pinsamt -att du frågar. För när jag nu väl ska formulera den upptäcker jag att jag inte har nåt att skriva. Jag har ingen plan, men det är ju precis det som jag behöver.

Skulle ju så otroligt gärna vilja klara det på egen hand... ska det verkligen inte gå?! Nu är jag ju helt medveten om att jag har problem. (Tog emot att skriva det där.) Och ja -jag har nog inte kontroll -och ändå är jag livrädd för att tappa den. Det gör jag ju om jag frångår mitt förutbestämda schema det minsta lilla -och det är ju ett bevis på att jag verkligen INTE har kontroll.

Skulle ändå vilja ge det en chans till. Kanske att min medvetenhet ger nya förutsättningar. Om jag (återigen...) höjer mitt kaloriintag till en högre BESTÄMD gräns, (och verkligen INTE frångår den åt något håll) och går upp lite (och bara absolut absolut inte går ner igen) och hur jäkla dåligt det än känns inte gör nåt åt det... min förhoppning är då att jag liksom ska vänja mej och hinna inse att "det" är helt ok. (och sen hoppas jag förstås att jag som Babel -medveten om mina tendenser att "trilla dit" kan låta bli det)

Nu vet jag ju att om jag inte klarar det (frångår min "gräns" (fan vad dåligt ord) eller går ner igen) så är jag tillbaka på ruta ett och kommer aldrig aldrig att klara att förändra det här själv. Och i så fall... måste jag göra nåt drastiskt. sluta träna eller faktiskt erkänna för folk omkring mej att jag har problem och behöver hjälp, alternativt söka hjälp på egen hand. DET HÄR tog verkligen emot att skriva.

Jag ska alltså försöka kontrollera mej ur det här -trots att jag inte har kontroll... EN sista chans...
Så fantastiskt bra att du frågade :) har aldrig förut känt mej så HÄR osmart och otänkt..!

Cybercowboy · 2008-04-20 19:00

Bra bra, steg ett är avklarat och du vet att du har problem.

När du nu höjer ditt kaloriintag så lova mig, och dig själv, att du inte kompenserar det genom att träna ännu mer. Då "fuskar" du och självbedrägeriet är igång igen.

Fortsätt gärna att skriva här, det är dels bra för din egen del att få skriva av dig och det är också bra för andra som är liknande situationer (starta en journal kanske?).

Lisi · 2008-04-20 19:05

Lovar..!

Cybercowboy · 2008-05-10 10:25

Lisi skrev:
Lovar..!

Hepp hepp, hur går det för dig?

Lisi · 2008-05-12 20:36

fan fan fan fan. det går jävligt dåligt. kan inte fatta att jag övervägde att jag hade ett "sunt" förhållande till mat och träning där i början på tråden. det är som att det har synliggjorts nu -att det inte är det. för jag klarar ju inte av att ändra det. på olika sätt går jag liksom i fällan gång på gång. Jag väger fortfarande exakt lika lite och äter fortfarande på precis samma sätt och lyckas på nåt jäkla sätt alltid övertyga mej om att jag kommer att kunna fixa det här nästa vecka.

just nu känns det som att jag mår... lite dåligt. Fysiskt också. Senaste veckorna har jag t ex vid flera tillfällen haft väääldigt låg puls -så där att jag blir riktigt orolig. och nu -även fast jag är medveten om att jag har dom här problemen och MÅSTE söka hjälp så känner jag ju att jag inte kommer att göra det. exakt nu ialla fall. DET är pinsamt! Vill ju bara att det här ska gå att lösa jätteenkelt -sådär som jag trodde. känns som att ju mer jag försöker desto värre blir det -alternativt upptäcker jag -att det är. vet liksom inte hur jag ska ta itu med det. vill ju inte. allt kändes ju bra innan jag började försöka ändra det. Fan fan fan fan!

får väl höra av mej igen NÄR jag på något sätt ändå fixat det -och berätta hur jag gjorde.

Cybercowboy · 2008-05-12 21:01

Du måste försöka ta tag i det så fort som möjligt. Ju längre du skjuter upp det, desto värre blir det. Ju fortare du kan få hjälp, desto mindre problematiskt (märk väl att jag inte skrev enklare) kommer det bli att ta sig ur skiten.

Kom igen nu, för din egen skull. Berätta för någon i din närhet om dina problem, så kan du både få stöd och push för att lösa detta.

Babel · 2008-05-12 21:23

Bara att du vet att du väger exakt lika mycket säger mig att du fortfarande hoppar upp på vågen regelbundet. Om du inte kan förmå dig att inte väga dig alls så som jag sa tidigare har du djuprotade problem. Oftast blir det bara värre och värre då man drabbas av ångest pga att man inte kan lösa sin situaton och känner trygghet i sina gamla rutiner av självplågeri (för det är det dem är) då det är där man definerat sig själv som människa. Det du gör och den du är är en och samma person, du verkar ha stora problem att särskilja dig själv från dina handlingar. Tyvärr väldigt vanligt bland killar och tjejer som lider av UNS.

Jag kan bara ge dig några pointers, men du måste ta stegen själv.

1. Väg dig ALDRIG mer från och med nu.. PUNKT.SLUT först när du inte är intresserad av vad det står på vågen kan du väga dig igen. Ersätt INTE utebliven vägning med andra kontrollmetoder som att nypa dig i skinet runt magen eller att mäta omkrets rund naveln eller kolla i spegeln. Utför ingen kontrollmätning av din egen kropp.

2. Berätta för en nära vän/föräldrar/syskon om ditt probem och sök stöd. Jag lovar, du kommer få det. Att söka stöd är inte en svaghet utan en enorm styrka. Se det som ett mått på din styrka som person.

3. Berätta för din husläkare om ditt problem alt. sök hjälp på öppenvårdsmottagning.

För väldigt många räcker det med steg 1 om problemen inte är för djuprotade. Utan kontrollmekanismer och själva beteendet att utöva självkontroll brukar många förändras till det positiva.

Ljuvligt · 2008-05-12 21:29

Ett tips: Om du inte kan ta upp det med någon, skicka ett mail eller visa vad du skrivit här för någon du litar på eller för en läkare. Så slipper du försöka formulera dig och tvinga dig, men får ända allt du vill sagt (inte lika jobbigt). Plus att du inte kan mörka dina problem eller få dem att verka mindre än de är. Håller tummarna för dig=)

lisse · 2008-05-12 21:52

Hej Lisi!
Känner igen mig en hel del i det du skriver. Jag har själv haft problem med utebliven mens samt lite problem med maten. Totalt hade jag ingen mens på 2 år... uppsökte ungdomsmottagningen där dom tog lite prover men dom visade inget, sen var det inget mer med det, blev inte så bra mottagen där vill jag påstå. När det gått 2 år sökte jag hjälp hos en gynekolog på en kvinnoklinik. Fler tester togs och de visade heller inte nu något allvarligt. Jag var inte underviktigt elle visade andra kroppsliga symptom på undernäring så han skrev ut p-piller. Hans förklaring till varför min mens försvann var att vissa tjejer är känsligare vid träning och tappar mensen även vid sunda träningsmängder och att det var ganska vanligt.

Idag fungerar allt som det ska för min del och det känns bra också. Man kan ju tycka att det är skönt att slippa mensen men i längde med tanke på vilka skador man kan få(svårigheter att få barn tex) känns det skönare att veta att allt är som det ska. Vet ju inte hur du äter och tränar men mitt råd är att prova öka på maten lite och se vad som händer, funkar det inte uppsök läkare/gynekolog. Jag vet att gynekolog kan låta läskigt men hör med mamma och vänner efter någon bra, dom kan ofta sitt jobb väldigt bra:)

Det du beskriver att du jämt och ständigt tänker på träning och kost känner jag också igen. Hade en liten period då det inte var särskilt sunt. Jag tog mig ur det genom att prata med andra som varit i liknande situation och nära vänner. Sen att inse att det inte var sunt gjorde att jag kunde ta mig ur det, precis som du också verkar göra, bara att tankar om det verkligen är hälsosamt tyder på insikt. Nu är detinte hela världen längre om jag väger nått kilo för mkt så länge jag kan träna på bra och ser resultat är jag nöjd:) visst skulle man vilja ha en riktig drömkropp, men allt slit för att nå dit är det inte värt. förresten har jga slutat väga mig, det mår man bättre av:) så släng vågen!

Vill du prata mer om det du skriver får du gärna kontakta mig :)

Senast redigerat av lisse (2008-05-12 21:53)

Lisi · 2008-05-12 22:55

Återigen...tack! ja... det enda jag vet är ju att jag inte kan "ge upp" i alla fall. man klarar ju av så mycket annat- och så ska man inte klara av det här -en så basal sak! jag vet inte. antingen kommer jag väl att försöka lite till -tills jag lyckas eller blir så "dålig" att det är helt oundvikligt att söka hjälp... eller så kommer jag faktiskt att ta tag i mej själv och höra av mej till någon innan dess -nu ganska snart. blir så jäkla irriterad! och jag förstår också om det känns irriterande att ge råd till ngn som inte verkar vara mottaglig. Tack ändå. era råd har ändå betytt väldigt väldigt mycket.

Cybercowboy · 2008-06-17 21:43

På rätt väg nu, Lisi?

Senast redigerat av Cybercowboy (2008-06-17 21:43)

Lisi · 2008-06-25 20:41

åh..! nä... och nu har jag liksom inget att... kan inte säga nåt mer nu, kan ju inte återigen skriva att jag ska "ge mej" en sista chans. Kan inte komma dragandes med samma misslyckade tankegångar och motiveringar -en gång till! Ingen skulle ju tro på dem, på att det skulle gå den här gången -det är bara mej själv jag hela tiden lyckas lura så. Jag vet att jag skulle söka hjälp!! Men åh!!! Jag vill inte! För jag vill inte ha sökt hjälp och jag vet att jag inte vill gå upp i vikt -fast jag önskar att jag ville det.

Det enda som hänt är att jag tycker att alla runt omkring mej verkar mycket "gladare" nu -tror att de märkt mina faktiska ansträngningar att gå upp i vikt (att jag IBLAND tagit större portioner och fikat bullar och tårta som aldrig förr) -de ser inte hur det slutar med att jag inte kan stå emot att kompensera det med träning och kcalminus så ingenting egentligen förändras. De tror liksom att allt börjar bli frid och fröjd, men jag upplever att allt bara dras mer och mer mot sin spets. Jag försöker inte lura någon!! Jag tror, vill verkligen.

Och nu... tänker jag (det är inget skämt) att jag ska kunna lösa det här till hösten. För att då börjar skolan, rytmen återkommer liksom... jag förstår att det verkar som undanflykter -jag undrar själv om det är det -men jag tror isf på dem. Men jag försöker verkligen! Jag ska t ex göra dexamätning och sen under ett par v mäta energiomsättning... och det vill jag göra för att få på papper/fatta att min fett% är för låg och att jag måste ha ett intag som motsvarar min omsättning.

Såå snällt att du frågar cybercowboy. Kommer att vara glad den dag jag kan skriva att jag hittat rätt väg..!

sunt eller osunt?

Lisi skrev:

Sidfot