Ätstörningar

Ironwoman skrev:

Det går att bli helt frisk, jag har blivit det, men det tog lång tid. För mig var det några gånger lite tur, rätt kommentarer från rätt personer. Sedan att jag gick upp ett par kg och samtidigt presterade bättre resultat på några specifika tävlingar.

Nu har jag inga tankar eller agerar som en anorektiker mer. Jag har inga problem med mat, inte ens dåligt samvete när jag ätit 2 stora tårtbitar.

Grattis, verkligen. Känner väldigt många som haft eller har ätstörningar. Vid närmare eftertanke gäller alla mina närmaste vänner förutom 3-4 stycken. Alla har de (och jag) fortfarande ett problematiskt förhållande till mat. Själv måste jag lite självgott säga att jag fått en mycket mycket sundare syn på mat och min kropp sedan jag började styrketräna. Delvis handlar det väl om att jag känner min kropp så mycket bättre nu än innan, delvis beror det på att jag lärt mig mer om näring och kroppen.

Jag skriver tränings- och matdagbok här för att undvika att trilla dit igen. Gick i behandling på Capio i vintras och blev 'frisk', nu börjar jag undra om man någonsin blir helt frisk. Hur definieras 'frisk' när det gäller ätstörningar? Normalt BMI? Isf är det inga fel på mig, men det är massor med fel på mig. Nu krånglar magen och sömnen, det gör att en massa dumtankar poppar upp i min degiga skalle. Några bra tips för att hålla mig på rätt spår? Vad som helst.
Vad som helst.

Ironwoman skrev:

Jag anser frisk är betyligt mer än ett normalt BMI. Äter man flera normalstora måltider under en dag? Är innehållet normalt? Kan man njuta av maten? Har man normala mättnads/hungerkänslor? Ser man sin kropp och ser vad andra ser? Kan man äta en stor tårtbit utan att behöva ändra i träningsprogram, mat för resten av dagen (annat än att man känner sig mätt och kanske äter lite mindre) eller få dåligt samvete? Äter man på annat sätt när andra ser (exempelvis större portioner för att bevisa att man är frisk)? Ser man träning som något annat än ett måste och det ska bränna så mycket kalorier som möjligt?

Precis, precis. Detta är vad jag menar, men går det att helt sluta tänka 'ätstört'? Jag kan se många av mina egna tankar just nu som fel och ätstörda, reflektera över dem som en utomstående, men jag kan inte få dem att försvinna. Just nu är det otroligt svårt att inte låta dem övergå till handlingar, tyvärr blir de handlingar ibland. Jag vill verkligen inte att de ska bli en nedåtgående spiral igen, några råd som gör det lättare att slå tillbaka dumtankarna?
ÅHHH, FFS jag är så sjukt trött på dem!

Vad ska man göra respektive inte göra som närstående för att hjälpa en person med ätstörning?

Senast redigerat av T-Rex (2007-06-29 11:08)

Ironwoman skrev:

Det är svårt.

Försök att göra måltiderna trevliga. En lättsam trevlig stämning där hela familjen deltar. Är det bulemi kan familjen sitta och prata tillsammans om något trevligt (alltså så att personen inte ska bli arg och rusa iväg) efter måltiden. Något som jag upplevde jobbigt var när alla tittade på mig när jag åt, det kändes som att alla bara satt och räknade tuggorna. Jag kan förstå att alla tittar så, men det gjorde inte måltiderna trevliga alls. Sedan övrig övervakning, att efter jag ätit så gick mamma runt och grävde i köket och vägde paketen för att få reda på hur mycket jag ätit. När jag insåg att hon gjorde det blev det ju bara en kamp, jag lagade mat som jag slängde och försökte få det att se ut som att tallriken varit full och hon försökte upptäcka mig. Det gjorde inte heller måltiderna trevliga. Sedan hände det att jag blev tvångsmatad, vidrigt, vilket ledde till att jag mådde sämre och åt mindre nästa måltid.

Få personen att veta att han/hon är omtyckt och älskad som han/hon är. Ofta är man aggressiv när man har ätstörningar, så att det gäller att försöka undvika bråk.

Försök fundera fram orsaken, utan att personen förstår det. Ingen får ätstörningar utan orsak.

Sedan beror det lite på vem man är och vad man kan säga. Jag tog åt mig av vad min gympalärare sa dels i början när han frågade hur det var med mig jag hade alltid varit så pigg, glad och stark på alla hans lektioner, nu såg jag bara trött och svag ut. Dessutom när han skickade hem mig från en friluftsdag. Jag hade kört spinning på fm och hade planerat långpromenad på em, fast efter lunch skickade han hem mig (visste att jag hade 7,5 km att cykla hem) med orden "åk, hem och lägg dig i soffan framför TV´n och ät, det mår din kropp mycket bättre av, friluftsdagar är för dem som inte tränar så mycket, du tränar för mycket". Fast när jag fick gå på psyksamtal med skolsyster och hon bara satt och sa du måste äta mer fett, mer fett, häll olja på dina grönsaker, du måste äta mer fett. Jag ville inte bli bättre, för då skulle det glädja henne. Så tycker personen om dig och litar på dig, det är ju tydligt att du vet mycket om kost och träning kan du troligen säga något.

Tack Ironwoman! jag uppskattar verkligen ditt svar... jag har fått en hel del att tänka på... det är svårt som utomstående betraktare, som inte haft de här problemen själv, att förstå hur man ska agera för att hjälpa och inte stjälpa.

Senast redigerat av T-Rex (2007-06-29 11:59)

skulle kunna ge dig ett superlångt svar men orkar inte göra det just nu..
Tror du vet själv innerst inne vad de där impulserna du "inte kan styra" beror på.. du ger helt enkelt din kropp för lite energi i förhållande till hur mkt du pressar den att utföra. Den blir ovän med dig och börjar bråka, skriker att "nej nu får det vara nog -jag vill ha käk i form av snabba kolhydrater NU!!".. typ.. nej men så är det ju..

Börja ät tillräckligt för din träningsmängd, våga lita på din hunger och mättnad. Uteslut inga bra livsmedel (du vet vad jag menar - rena, naturliga), frukt är kung till mellanmål speciellt eftersom du tränar och verkligen behöver dom kolhydraterna och antioxidanterna.. Variera din kost, känn efter vad du verkligen skulle vilja äta till exempelvis lunch eller middag, är det saltgurka? blodpudding? sushi? (då lyssnar du till kroppens begär och tillgodoser den dess behov = finns ingen anledning att få ett sug efter ngt, många får ju sug efter en liten chokladbit efter maten tex). Tugga maten ordentligt (Ska bli som ett mos i munnen alternativt räkna ca 30 tuggor eller så många som kan tänkas behövas, lite skillnad på gröt och oxfilé) känn den långsamt fylla magsäcken och lägg ned besticken när du blir MÄTT, varken tidigare eller senare. Ät varierat, dvs försök att få med så många delar av kostcirkeln som möjligt. Äter man för ensidigt tar det snabbare tid för kroppen att bryta ned beståndsdelarna och man blir hungrig tidigare än om man skulle ätit med godare variation. Var närvarande när du äter - gör inget annat som att läsa, kolla på tv etc utan tänd istället ett ljus, sätt på en skiva med lugn musik, vad som nu kan tänkas få dig att njuta av maten och känna lugnet, lukta på doften, känn smakerna..

Detta tror jag starkt på för personer som håller på att få ngn form av negativt förhållningssätt gentemot mat. Jag tror att om problemet tidigt uppmärksammas och snabbt börjar bearbetas behöver det inte gå så långt att rutinerna blir allt mer orubbliga.

sist men inte minst.. Boken "Mattillåtet"! Säger det igen. Det är som min heliga bibel. Varje gång jag bläddrar i den lär jag mig ngt nytt.

Köp den, rekommenderas mkt varmt.

Kram!

Ja jag borde absolut äta bättre och oftare. Men det funkar ju bra i perioder men ändå faller jag och det har med känslor att göra på nåt vis, jag tror inte det handlar om att kroppen saknar något just då i den stunden. Fast det har det kanske, jag vet inte. För just i den stunden handlar det alltid om att jag mår dåligt på nåt sätt, stressad, ledsen, irriterad, uttråkad, nervös. På nåt vis måste jag lära mig att göra nåt annat i dessa situationer, men kanske är kroppen mer "stabil" vad gäller kostcirkeln o rätt mängd kcal, då jag kan stå emot att vräka i mig. Jag ska försöka bättra mig för det är så jobbigt med ångest o skuld efter att man ätit massor.

Hej jag är en tjej 18år väger 68kg och är 169cm, har mer muskler än vad andra tjejer brukar ha men ändå inte värsta musklerna, men jag har alltid ända sen grundskolan fått ryktet att mig bråkar man inte med. Jag vill få någon utomståendes komentar på hur mina ätvanor är. Jag tränar Karate 3gånger i veckan(1h/gång) och dem andra 4 dagarna i veckan tränar jag på friskis o svettis (gymet i ca:2h) löpbandet springer jag på i 30min ungefär, men det gör jag numera bara 2 gånger i veckan. Jag har gått ner ivikt för jag har vägt 74kg innan o mådde dåligt över min vikt.
Jag mådde jätte dåligt i vintras och fick ångest för allt jag åt och drack, trotts att det inte var mycket jag åt (i skolan har dem runt om mig undrat hur jag kan äta så lite gemfört med dem och ändå ha kraften till att träna), jag började stoppa fingrarna i halsen och kräkte upp det lilla jag hade ätit.
min kompis berätta att hon har varit fast i detta mönstret sen 2 år tillbaka o ville att jag skulle sluta..men jag tänkte att jag skulle gå ner lite mer i vikt innan jag sluta, sen insåg jag att jag inte kunne sluta, jag började räkna kcal i somras för då hade jag mer kåll på vad jag stoppa i mig och jag märkte att jag inte har sån stark ångest att jag måste kräka upp det jag stoppar i mig längre. Jag ligger på ca:1000kcal per kommer jag över 1200kcal under en dag, då får jag jätte mycket ångest och spyr upp det jag ätit. OBS!jag proppar aldrig i mig mat o spyr upp det sen utan det jag spyr upp är en normal måltid för mig, men som andra tycker är en liten måltid!
Vad ska jag göra?

Jag har försökt att berätta det för skolskjöterskan o kuraton på min skola, men det är som en block hos mig själv jag får inte fram något ord...har också försökt att prata med andra som står mig närmre men som sagt man hinner bara inleda meningen sen står man där och får inte fram något alls.

Mitt tips är att ta kontakt med ngn helt ny, som du inte känner. Gå till vårdcentralen eller liknande. Då kan det vara lättare att öppna sig och berätta allt det jobbiga. Om det är någon du vet att du kommer träffa dagligen även efter att du har berättat, skulle iaf jag tycka att det var mkt jobbigare att berätta.

Jag tror ändå att du måste prata igenom detta med din familj, det är oerhört svårt att klara det annars. Fortsätter du med ditt nuvaranade beteende kommer de ändå märka det förr eller senare.

Sen den här rädslan för att blir frisk, den finns hos alla med ätstörningar. Finns flera här på forumet (vic t ex) som har upplevt liknande saker. När du har blivit frisk kanske du väger mer eller mindre än du gör nu, det vet ingen, men poängen är att då komemr du inte bry dig lika mkt om det och förhoppningsvis också vara nöjd med din kropp.

Jag tycker du ska prata med någon om detta snarast. Ju tidigare du konfronterar detta, desto lättare kommer det vara att ta sig ur det.

ja det ligger något i vad ni säger. Jag ska till kuratern imorgon
(det har inget med detta att göra), jag tänker försöka att säga det nu till henne och om jag helt plöttsligt inte får fram något ord, då ger jag henne ett brev där det står allt om mina problem. shit hoppars jag klarar detta nu, jag är shit nervös. Bara jag inte ångrar mig innan jag går in.

Hej jag är en tjej på 18 år, som väger 46kg och är 165 cm lång. Jag trivs med min kropp. Jag har väldigt dåliga matvanor. Jag äter nämligen för ofta snabba kolhydrater, jag älskar fika! Jag vill verkligen äta nyttigare, jag undrar hur jag ska kunna göra det och hur jag ska ta reda¨på hur mycket min kropp behöver för att jag ska hålla min vikt och så. Jag tränar konditions träning ungefär 5 ggr i veckan. Var kan jag vända mig? Mår dåligt av detta!!