Ätstörningar

Jag vet, börja äta?

Chilla camaro, det är ett helvete. Kämpa mrsdejected så kommer du vinna över det. Ge aldrig upp!

stevebc skrev:

Chilla camaro, det är ett helvete. Kämpa mrsdejected så kommer du vinna över det. Ge aldrig upp!

När man vet att man måste äta annars dör man, och ändå äter man inte. Varför inte bara äta då? Jag ser inte det svåra i det, inte min mening att låta hård, men de som har anorexi kanske behöver höra sanningen, det enkla, och inte en massa saker om hur man ska tänka, egentligen är det bara att äta.

Camaro, fan va trångsynt du verkar vara.

Det är inte bara att äta. Jag vet om att man dör när man inte äter. Men det handlar inte om det, för jag tänker att det händer inte mig, jag kan fortsätta äta fastän jag inte äter. Det är inte bara att äta. Det verkar så lätt för många friska att säga: men det är bara att äta stå ut smärtan, ångesten, det går över. Men det går inte över, jag har ångest fär sånt jag ätit för flera veckorsedan.. Det är en dödlig ångest och oro som kommer när jag ätit, den kan driva mig till vad som helst, och att stå ut all den ångesten, det är ett helvete, jag önskar nästan att jag kunde ta med dig, camaro, tid för att du ska förstå. Det är inte värt att äta bland annat för det, för man orkar inte ligga och gråta så ögonen svider, man orkar inte sitta framför toalette och spy så strupen river.. Jag orkar inte känna mig så äcklig och tjock efteråt.. det är inte värt det-. men samtidigt mår jag inte bra av att vara där i livet som jag är nu.. det är 2 sidor inom mig som sliter och drar i mig, gränsen är hårfin.. men det gör ont!

camaro_ss skrev:

stevebc skrev:

Chilla camaro, det är ett helvete. Kämpa mrsdejected så kommer du vinna över det. Ge aldrig upp!

När man vet att man måste äta annars dör man, och ändå äter man inte. Varför inte bara äta då? Jag ser inte det svåra i det, inte min mening att låta hård, men de som har anorexi kanske behöver höra sanningen, det enkla, och inte en massa saker om hur man ska tänka, egentligen är det bara att äta.

Det har gått upp och ner, men jag är i en period just nu som vill bli frisk, men endå vägrar jag. Det är jättesvårt att förklara. Innan såg jag bara svart och ville svälta mig till döds bara för att få dö i en vacker kropp. Men nu har jag fått hjälp så att jag kommit upp på benen och ser det jag har framför mig. Jag vill bli frisk men ändå inte äta. Även om jag kan känna att jag är medveten om sjukdomen och allt sånt, så slår det alltid tillbaka på något sätt. Jag försöker hela tiden tänka att jag måste ta för att bli frisk, så äter jag, men då kommer ångesten, så det är en berg o dal bana som jag inte hänger med i alls. Men allt ser så annorlunda ut nu. Innan  gick jag i skolan och gick inte under behandling, men jag var tvungen att sjukskrivas från skolan, jag klarade inte av det tillsut, och så tvångs lades jag in på behandling och nu går jag under en behandling som varar i 18 månader.. det som får mig att fortsätta är min troliga längtan tillbaka till klasskompisarna ochskolan, även om man spyr på skolan ibland och det är jobbig, så längtar jag tillbaka, har alltid satt skolan högt i mitt liv, nu är den ur händerna på mig, jag vill tillbaka, och kommer inte tillbaka förän jag är mer stabil, mår bättre och är starkare. Det hade jag aldrig att kämpa för innan..

kram

on_the_edge skrev:

camaro_ss skrev:

Jag vet, börja äta?

Jag utgår från att du precis har kommit ur en svår period av ätstörningar?

Jag ska kolla in dom, absolut.. tack så mycket, ja, det är ett bra tips till alla, vad de än går igenom, att hitta en förebild, och då menar jag en förebild som är bra för än, inte som drar ner än i skiten.. utan en som är stark och som har någonting man kan känna igen sig i och se upp till den personen, det är viktigt, i vilken situation man än befinner sig i.. jag har hittat min förebild först nu, det tog något år, man stöter på många som man int etrivs med, men plötsligt, som en räddande ängel finns personen där.. jag hittade min förebild och hon är en otolig styrka för moig, hon har tillfört mig mer än vad läkare/psykologer någonsin gjort, hon har  gått igenom samma sak, idag är hon så klok och stark och orkar stå emot och har ett hjärta av guld som vill hjälpa mig.. när jag blir äldre vill jag också vara en förebild för någon, hjälpa andra i samma situation jag vart i, det blir som en passion. SÅ mina vänner hitta er egen förebild, det hjälper mot mycket, men man får inte glömma att man måste jobba med sig själv under tiden, man får inte förlora sig helt i någon annans händer för tillslut är det ändå bara en själv som bestämmer över ens egna liv, ingen annan kan ändra på det man gör osv, förutan än själv.

Jag kommer hålla mig uppdaterad här.. plötsligt fick jag en riktig knuff framåt.. det finns så många som förstår, ibland känner man sig så fruktansvärt ensam.. ta hand om er!
KRAMAR, Sandra (MrsDejected)

Jesus skrev:

MrsDejected: Kolla igenom träninsdagböckerna. Det finns några där som kämpar med ätstörningsproblematik och är bra bevis på att det går att ta sig ur det. Du kan säkert fråga dem om massor. Dessutom finns det andra forum där du kan hitta exempel. Sist och slutigen tänkte jag påminna om personer i en svår situation - annan än din - som kämpat och lyckats: deprimerade, missbrukare, sjuka. Hitta dina förebilder. Det finns gott om dem, och sedan när du lyckats är det din tur att vara förebild för någon annan.

Låt oss gärna veta hur allt fortskrider (om det inte känns för jobbigt och personligt).

Hej!
Jag fick också höra det där "cancer"-argumentet. Att "mat är medicin". Tänkte samma sak som du när jag hörde det. Jag har inte varit sjuk lika länge som du, och förmodligen inte lika sjuk heller. Men jag vet att anorexi är ett helvete, och jag vet hur det bränner att försöka ta sig ur det. Jag är itne frisk i huvudet än, men snaaart frisk i kroppen, bara några kilon till. Som alla säger. Det enda som hjälper är mat, och det är INTE trösterikt att höra som anorektiker, då man är beredd att GÖRA PRECIS VAD SOM HELST för att bli frisk, bara man slipper viktuppgång.. Hjärnan tar ju 25% av allt vi äter som du säkert vet, och om man käkar lite, får hjärnan lite, då "jagar" den efter mat, och allt man tänker på är MAT. Och det är så fruktansvärt jag vet, det är så hemskt att känna sig äcklig när man äter med andra och det KÄNNS som att det inte finns nåt ljus i tunneln. Men det är först när man låter all äckelångest skölja över sig, litar på det där inne som VILL leva, VILL kämpa, först då ångesten KAN minska. Och det gör den. Jag lovar. Jag är inte frisk än, men jag är ett levande bevis på att det BLIR bättre när man äter. Det är först då man kan orka kämpa lite till. Tänk att ha en FRISK kropp, kunna leva sina drömmar, älska andra människor och inte leva i allt vad det innebär att ha anorexi med ångest och tvångstankar! I höstas hade jag drömmar om; tågluffning med kompisar, att få börja träna igen (som var väldigt avlägset för 6 kilo sedan!), mönstra, få bra betyg, orka umgås med mina vänner och fika på stan. Tack vare dom 6 kilo jag gått upp (och de 3-4 kg som återstår) ska jag tågluffa! Jag har fått börja träna för några veckor sen och det är underbart, jag kan umgås avslappnat med mina vänner, presterar 10 gånger så bra i skolan och det lutar mot topp-betyg, jag ska skicka in mönstringsansökan (eller vad det heter) eftersom jag vill göra lumpen efter gymnasiet, jag kan fika på stan(nte kakor än, men annat!) och visst, jag ägnar mycket tid på oro över vikt och kropp och kläder och mat, men bara hälften så mycket som förr.

Jag tror att ifall man haft anorexi så har man alltid liiite kvar, ett korn av det kvar inom sig, men det behöver inte betyda att man är jättebegränsad resten av livet, för vissa kanske det bara blir att man är noga med regelbundet ätande, och vissa rutiner.

Jag tror dock att man kan kalla sig frisk då kroppen och psyket är i balans och man orkar njuta fullt ut! Jag är inte där än men på god väg!

Mejla gärna mig om du har lust, vill fråga något eller kanske ha lite stöd!

en_thomte@hotmail.com

Kramar!

MrsDejected skrev:

Det har gått upp och ner, men jag är i en period just nu som vill bli frisk, men endå vägrar jag. Det är jättesvårt att förklara. Innan såg jag bara svart och ville svälta mig till döds bara för att få dö i en vacker kropp. Men nu har jag fått hjälp så att jag kommit upp på benen och ser det jag har framför mig. Jag vill bli frisk men ändå inte äta. Även om jag kan känna att jag är medveten om sjukdomen och allt sånt, så slår det alltid tillbaka på något sätt. Jag försöker hela tiden tänka att jag måste ta för att bli frisk, så äter jag, men då kommer ångesten, så det är en berg o dal bana som jag inte hänger med i alls. Men allt ser så annorlunda ut nu. Innan  gick jag i skolan och gick inte under behandling, men jag var tvungen att sjukskrivas från skolan, jag klarade inte av det tillsut, och så tvångs lades jag in på behandling och nu går jag under en behandling som varar i 18 månader.. det som får mig att fortsätta är min troliga längtan tillbaka till klasskompisarna ochskolan, även om man spyr på skolan ibland och det är jobbig, så längtar jag tillbaka, har alltid satt skolan högt i mitt liv, nu är den ur händerna på mig, jag vill tillbaka, och kommer inte tillbaka förän jag är mer stabil, mår bättre och är starkare. Det hade jag aldrig att kämpa för innan..

kram

on_the_edge skrev:

camaro_ss skrev:

Jag vet, börja äta?

Jag utgår från att du precis har kommit ur en svår period av ätstörningar?

Detta inlägg var inte riktat till dig. Det var en pik till camaro.

MrsDejected skrev:

Jag orkar inte känna mig så äcklig och tjock efteråt.. det är inte värt de

(Obs att jag inte har någon erfarenhet av ätstörningar)

Precis detta jag misstänkte med anorexi att det handlar om ett skönhetsideal att vara så smal som möjligt.

Det jag undrar är bara, tycker anorektiker själva att dem är snygga när dem är helt utmärglade och ser ut som skelett?

Tror dem att andra tycker dem är snyggare när deras kroppar ser helt läskiga ut?

Så är bara problemet med sjukdomen att man kommer dö eller är det även så att dem känner sig äckliga och fula hur mycket dem än går ner i vikt?
För ifall dem inte är hyffsat nöjda med sina kroppar så borde det väl vara bättre om man hjälper dem att träna samtidigt som dem lär sig äta så dem får en vackrare kropp dem kan vara nöjda med.

Om jag sätter mig in i en anorektikers tankesätt tror jag dem kan se sjukhusen och psykologer som onda personer som bara försöker göra dem feta och fula. Tror man behöver vara hårdare mot anorektiker så dem får insikt i vad dem håller på med och rent ut sagt säga som läkare att jag mår illa av att se din kropp.

Men vad jag förstår så tycker man inte att anorektiker ska träna utan bara ligga hemma i soffan och bulka sig feta?

Eftersom jag quoteade dig i början mrsdejected så var snäll och förstå att det jag skriver längre ner i inlägget är inget personangrepp utan pratar om anorektiker generellt, hoppas du blir bättre iaf.

Senast redigerat av Linuz (2007-04-08 20:22)

Du går inte ner i vikt på lång sikt av laxeringmedel. Just för stunden isf.

Ätstörningar har du om du har ett sjukt förhållande till mat, träning, vikt. Om du får ångest i samband med detta. Svårt att säga det med tabletterna men tänker man på sin vikt under en stor del av dagen kan man väl säga att man har ätstörningar? Rätta mig, men tar man väldigt många tabletter om dagen för att kontrollera sin vikt låter det inte helt friskt i mina öron.

ÄtMerGröt skrev:

Hej!
Jag fick också höra det där "cancer"-argumentet. Att "mat är medicin". Tänkte samma sak som du när jag hörde det. Jag har inte varit sjuk lika länge som du, och förmodligen inte lika sjuk heller. Men jag vet att anorexi är ett helvete, och jag vet hur det bränner att försöka ta sig ur det. Jag är itne frisk i huvudet än, men snaaart frisk i kroppen, bara några kilon till. Som alla säger. Det enda som hjälper är mat, och det är INTE trösterikt att höra som anorektiker, då man är beredd att GÖRA PRECIS VAD SOM HELST för att bli frisk, bara man slipper viktuppgång.. Hjärnan tar ju 25% av allt vi äter som du säkert vet, och om man käkar lite, får hjärnan lite, då "jagar" den efter mat, och allt man tänker på är MAT. Och det är så fruktansvärt jag vet, det är så hemskt att känna sig äcklig när man äter med andra och det KÄNNS som att det inte finns nåt ljus i tunneln. Men det är först när man låter all äckelångest skölja över sig, litar på det där inne som VILL leva, VILL kämpa, först då ångesten KAN minska. Och det gör den. Jag lovar. Jag är inte frisk än, men jag är ett levande bevis på att det BLIR bättre när man äter. Det är först då man kan orka kämpa lite till. Tänk att ha en FRISK kropp, kunna leva sina drömmar, älska andra människor och inte leva i allt vad det innebär att ha anorexi med ångest och tvångstankar! I höstas hade jag drömmar om; tågluffning med kompisar, att få börja träna igen (som var väldigt avlägset för 6 kilo sedan!), mönstra, få bra betyg, orka umgås med mina vänner och fika på stan. Tack vare dom 6 kilo jag gått upp (och de 3-4 kg som återstår) ska jag tågluffa! Jag har fått börja träna för några veckor sen och det är underbart, jag kan umgås avslappnat med mina vänner, presterar 10 gånger så bra i skolan och det lutar mot topp-betyg, jag ska skicka in mönstringsansökan (eller vad det heter) eftersom jag vill göra lumpen efter gymnasiet, jag kan fika på stan(nte kakor än, men annat!) och visst, jag ägnar mycket tid på oro över vikt och kropp och kläder och mat, men bara hälften så mycket som förr.

Jag tror att ifall man haft anorexi så har man alltid liiite kvar, ett korn av det kvar inom sig, men det behöver inte betyda att man är jättebegränsad resten av livet, för vissa kanske det bara blir att man är noga med regelbundet ätande, och vissa rutiner.

Jag tror dock att man kan kalla sig frisk då kroppen och psyket är i balans och man orkar njuta fullt ut! Jag är inte där än men på god väg!

Mejla gärna mig om du har lust, vill fråga något eller kanske ha lite stöd!

en_thomte@hotmail.com

Kramar!

tyvärr är jag benägen att hålla med. en anorektiker eller nån som haft ätstörningar blir kanske fysiskt frisk, men förhållningsättet till mat förblir nog problematiskt resten av livet.